Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Torpeder, av J. Blomberg och F. Arsenius - Torpeduppfinningar och försök med olika torpedtyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. TORPEDUPPFINNINGAR.
775
Fördelarna med projektiltorpeden äro huvudsakligen, att den kan medföra en
kraftig sprängladdning och hastigt når sitt mål, då dess fart är mycket hög. Dess nackdelar
äro: mycket kort skottvidd, i banan hastigt avtagande fart, osäker bana samt stora
och dyrbara utskjutningsapparater.
Redan 1814 gjorde Fulton försök med projektiltorped, som skjuten från en
under-vattenskanon lyckades genomtränga en fartygsbotten på en distans av 5 meter. I
England lyckades man år 1864 med en torped, skjuten från en Whitworths 24-punds
un-dervattenskanon, genomtränga en 4 dm. tjock trätavla på ett avstånd av 10 meter.
År 1881 försökte vår store landsman John Ericsson att med en 700 kg.
projektiltorped, skjuten från hans mycket omtalade båt »Destroyer», träffa en tavla 8 x 3.5 m.
på 87 m. avstånd, men misslyckades och efter andra skottet förlorades torpeden. Vid
fortsatta försök i England år 1886 exploderade projektilen i kanonmynningen. Fastän
engelsmännen erkände, att explosionen berodde på att de använt ett annat tändrör
än Ericsson föreslagit, ville de dock icke fortsätta försöken. Torpeden var av stål, 7.8 m.
Fig. 1310. John Ericssons u-båtskanon.
lång och 40.6 cm. i diam., samt vägde 680 kg. och hade 150 kg. laddning; den hade
cylindrisk mellandel och långt utdragna spetsiga ändar, samt 4 vingar på akterdelen. —
Då det skjutande fartygets rörelser hade stor inverkan på projektilens bana, var en
tillförlitlig djupbana nästan omöjlig att erhålla. Beräkningar visa att
effektförbrukningen vid en utskjutningshastighet av 80 m./sek. uppgick till över 6 000 eff. hkr.
Hastigheten hade redan efter 180 m. gått ned till 9.2 m./sek., under det att en 45 cm.
Whitehead-torped vid en fart av 10 m./sek. under hela banan förbrukar c:a 18 eff. hkr.
Projektiltorpeden blev därför aldrig någon verklig medtävlare till
Whitehead-torpeden.
Anordningar för utskjutning av projektiltorpeder under vattnet började patenteras
redan år 1861 och förekommo rätt ofta, men äro i allmänhet av föga intresse. En del
äro rena orimligheter, såsom t. ex. Palmers 1873, där torpedtuben sitter i en ramm,
som sedan den inträngt i det fientliga fartyget, losskopplas från det anfallande fartyget,
som backar och avfyrar torpeden på elektrisk väg.
Ericsson uttog år 1880 patent genom en H. E. Newton på en »submarine gun».
Torpeden var här spiralformad och försedd med vingar (a) för styrning, laddningen
rymdes i kammaren (6) och tändes vid anslag av en tändnål, som gick genom hylsan (c).
Tändnålen, som var mejselformad för att hindra glidning, hade på akterändan 3—4
spetsar, vardera verkande på ett sprängrör. (Denna idé med den mångdubbla säkerheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
