Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Hamnarnas tekniska anordning, av P. G. Hörnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMNARNAS TEKNISKA ANORDNING.
•31
Fig. 7.
Var och. en vet, att vattnet i en bred och djup vik, som genom ett trångt sund står i
förbindelse med havet, kan vara ganska lugnt, även om stora vågor vräka in genom
sundet. Vad man däremot icke så ofta blir i tillfälle att noggrant iakttaga är huru
förhållandena gestalta sig i en bukt, som trattformigt öppnar sig mot havet, d. v. s. i en
bukt, vars bredd och djup äro större i havsbandet än i de inre delarna. Dylika
formationer kunna giva anledning till för hamnbyggaren lärorika skådespel, särskilt om
vattenståndet i havet starkt påverkas av ebb och flod. I en bukt några mil söder om
Shanghai föranleder friktionen i bottenlagret den inkommande tidvattenvågen att torna upp
sig till en överhängande mur, som vid vissa lägen av olika himlakroppar når flera meters,
höjd, ett tvärs över bukten nående, flera kilometer
brett vattenfall, som under öronbedövande dån och
ristning i marken vid stränderna rusar fram med stor
hastighet. Hangchow Bay — det är namnet på
platsen i fråga — är en gigantisk illustration till de
dynamiska förhållanden, som kunna inträda i en hamn om
inloppet är oriktigt anordnat.
Varje våg av viss längd representerar en viss
mängd av rörelseenergi, som ögonblick efter ögonblick
överföres till de vattenmassor, vilka befinna sig
framför vågen. Ju mindre rörelseenergien är i förhållande
till dessa vattenmassor, desto mindre koncentrerad
oreda förmår den åstadkomma, och vice versa.
Sålunda minskas den vågrörelse, som kan uppstå
ome
delbart innanför inloppet, om den våg, som utifrån når inloppet, bringas i kontakt
med en vattenmassa, vars bredd och djup gradvis ökas, medan vågrörelsen däremot
ökas, om bredden och djupet av denna vattenmassa gradvis minskas. En av de
viktigaste erfarenhetssatserna är sålunda, att vågbrytarnas yttre delar böra konvergera
i riktning mot havet, på sätt fig. 7 schematiskt antyder.
Ibland tvingas man dock av vissa omständigheter — t. ex. nödvändigheten att söka
förhindra avlagring av slam vid flodmynningar — att anordna vågbrytare eller
leddammar parallellt med varandra, därvid vågrörelsen vid själva inloppet fortplantar sig
långa sträckor uppför floden, även om flodens nedre lopp företer många skarpa kurvor.
På dylikt sätt anordnade vågbrytare förekomma även vid en och annan hamn, som
icke ligger vid mynningen av en flod, i regel dock endast om hamnen är belägen vid en
kust, där tidvattenfenomenet förorsakar stora växlingar av vattenståndet i havet.
Ändamålet har då varit att åstadkomma konstgjord utspolning av det slam, som lagrat sig.
vid och innanför inloppet. Med anordningen är förenad en spolningsbassäng, som
av-stänges vid högt vattenstånd, för att sedan öppnas vid inträdande lågvatten.
Leddammarna sammanhålla det till havet avrinnande spolvattnet till en koncentrerad
ström.
Fartygets kurs vid infarten till hamnen kallas infartsriktningen. Den bör så vitt,
möjligt sammanfalla med den riktning, i vilken sjögång och ström nå sin största styrka.
Annars riskerar man, att fartyget av vågorna eller av strömmen slungas mot yttre delen
av vågbrytaren, vågbrytarhuvudet, vid inloppets läsida. Tvingas man av en eller annan
orsak att frångå denna riktning, så bör vågbrytaren vid den sida om inloppet, som
träffas av sjögången, resp, strömmen, förlängas, så att fartygen kunna passera inloppet i
skydd av denna förlängning, jfr fig. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
