Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Flottningsteknik, av Gunno Kinnman - Det naturliga vattendragets omreglering till flottled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLOTTNINGSTEKNIK. VATTENDRAGETS OMREGLERING TILL FLOTTLED. 147
I större vattendrag förstärkas stränderna med pålning på c:a 7 dm avstånd.
Pålarna förses med hammarband och bottenfaskiner samt fyllning av sten och ris.
Dessa rensningar i strömmen få ofta formen av kanalgrävningar. Väggarna givas
svag lutning och skyddas ofta av bomledning eller förstärkas med trä- eller stenskoning.
Sådana kanalgrävningar förekomma särskilt i strömmar med serpentinformat lopp i form
av s. k. genomstick.
Fig. 164. Timrad kista, sedd från bakväggen. Stenen fylles i.
Ledkistor. Ett vanligt fel i vattendragets profil är, att den har för stor bredd,
varigenom vattenförbrukningen blir för hög eller vattenståndet för lågt. Detta kan
upphjälpas genom strömrensning, eller ock sammantränges vattnet mellan kistor.
Byggnader av detta
slag hava även en stor
uppgift att fylla, då det
gäller att skydda svaga
marker för urgrävning
av vattnet, samt för att
styra timret, då
påkän-ningarna äro så höga,
att bommar icke förslå.
Kistor användas även
för att stänga av vikar
eller för att hindra
virket att gå upp på
grund.
En allmän regel
för kistans placering
bör vara den, att det
är vattnet som skall
ledas, och därvid följer även flottgodset med. Får däremot timret direkt nöta mot kistan,
blir denna snart uppsliten, eller ock lägger det sig fast till brötar. Om det t. ex. gäller
att bygga för ett grund, får kistan icke givas formen av en skarp spets utan lägges
såsom en bred båge, vilken ändrar strömmens riktning.
Såsom vanlig strandförstärkning placeras kistan så, att vattnets rörelse icke för
häftigt brytes, utan det skall mjukt ledas in i den önskade riktningen. I annat fall går
strömmen in mot andra land och börjar kanske skära där.
Till ledkistorna användes olika material. Ett enkelt slag är riskistor, vilka läggas av
buskar, som upptravas på den av jämnade botten, med grovändan ut mot strömmen.
Vanligen användes gran. För att hålla kvar riset timras ovanpå detta en ram i ett eller
flera varv, vilken fylles med sten. Riskistorna läggas avsevärt högre än
flottningsvatten-linjen, emedan hopsjunkningen är mycket stor. De äro billiga, lätta och passa särskilt
på dybotten, där de såsom faskiner sammanbindas med det fina materialet, och
användas även på lösa marker i allmänhet, såsom sand, grus och lera. Starka påkänningar
tåla de dock icke, och största förekommande höjd brukar vara 1 å P/2 m.
En likartad, men avsevärt starkare konstruktion, är kubbledaren, (fig. 162), som
utlägges av 3” å 4” rundvirke vinkelrätt eller snett med strömmen. Stockändarna i
yttersidan av traven avjämnas och avfasas väl. Detta byggnadssätt kan icke användas
annat än när man har tillgång till kasserat virke från utdömda byggnader el. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
