Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTENLEDNINGAR. HISTORIK.
193
Ninive försågs år 700 f. Kr. med vatten genom en ledning av 45 km längd, vilken
till stor del var uthuggen i klippan.
Laodicea erhöll sitt vatten från floden Caprus, som utgör avlopp från betydande
källor. Vattnet leddes till staden över en akvedukt av 7 km längd. Till anläggningen
hörde en stor bassäng, avdelad i tvenne kamrar, genom vilka vattnet långsamt fick
passera. Man har anledning förmoda, att dessa bassänger anlades i avsikt att rena vattnet
från uppslammade ämnen genom avsättning.
Den puniska kolonien Motye på Sicilien försågs med vatten, som uppsamlades
från källor uppe i bergen och leddes till samhället genom en ledning, delvis utförd
av tenn.
Jerusalem ägde fordom icke mindre än fem olika vattenledningar, vilka voro utförda
med sådan omsorg, att två av dem kunna användas ännu i dag. Den ena av dessa leder
vatten från Siloakällorna genom en lång ledning, av vilken en stor del utgöres av tunnel.
I staden anlades stora underjordiska cisterner, i vilka vattnet uppsamlades.
Damaskus skall hava ägt den förnämsta av alla forntidens
vattenledningsanlägg-ningar i Mindre Asien. Vattnet hämtades från Baradafloden och fördelades genom
ett distributionssystem så fullkomligt, att nästan varje hus hade sin egen ständigt
rinnande brunn. Vattenledningen användes dessutom för bevattning av härliga
trädgårdar.
De största epokerna i antikens vattenbyggnadskonst utgöra dock de
vattenled-ningsanläggningar, som utfördes i Grekland och Rom.
Grekernas religiösa kult, deras intresse för naturvetenskaperna samt deras
tidiga insikt om vattnets stora inflytande på de sanitära förhållandena voro de
förnämsta orsakerna till, att deras anläggningar för vattenförsörjning nådde en så storartad
utveckling. Vattnet var »ett av de fyra elementen», ofta satt i samband med
övernaturliga krafter. På den plats, där oraklet i Delfi ansågs hava sin hemvist, uppsprang en klar
källa. Grekernas stora filosofer och lagstiftare intresserade sig livligt för med
vattenförsörjningen sammanhängande frågor, och i mycket överensstämde deras åsikter med
nutidens. Platon och Aristoteles framhöllo vikten av att samhällena försågos med
tillräcklig mängd friskt vatten. Herodotos varnade för användandet av salthaltigt
och hårt vatten. Likaså hade han observerat att vatten, som länge fick stå stilla i
underjordiska reservoarer, blev farligt för hälsan. Bäst var att använda friskt källvatten.
Heron har i en avhandling beskrivit försök att bestämma källors kapacitet. Enligt en av
Salons lagar ålåg det varje markägare att genom brunnsgrävning försöka skaffa sig
vatten inom eget område. Först om han misslyckades att intill ett visst djup påträffa vatten,
fick han tillstånd att taga en begränsad vattenmängd från närmaste brunn. Endast
personer, bosatta inom en viss omkrets (4 stadier = 740 m) kring en brunn, fingo
betjäna sig av densamma.
Allmänna bad kommo i allmänt bruk först under grekernas tid. Förut hade endast
mycket högt uppsatta personer kunnat tillåta sig lyxen av badinrättningar. Den
grekiska mytologien anger Herkules som uppfinnare av heta bad.
Där naturliga källor saknades och brunnar voro otillräckliga, grävdes dammar eller
murades cisterner för uppsamling av regnvatten. Vattenledningarna utfördes vanligen
underjordiska. Till de äldsta anläggningarna av denna art höra vattenledningarna för
Mykene och Argos.
Greklands förnämsta vattenledning byggdes i Aten, där grundvatten uppsamlades
genom långa injiltrationsgallerier, magasinerades i underjordiska cisterner och
distribu-13—270535. Uppfinningarnas bok. VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
