Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VATTENLEDNINGAR. HISTORIK.
195
vatten. Det något sämre vattnet från Tepula och de Alsietiniska sjöarna användes för
dammar, fontäner och tvättbassänger. Det sämsta vattnet, exempelvis det
slamhalti-ga vattnet från floden Aino, som levererades av Aino-akvedukten, användes slutligen
för allmänna bad och bevattning.
Den vattenmängd, som genom de olika ledningarna tillfördes Rom, torde hava uppgått
till omkring 600 000 m³ per dygn. Om den verkligen förbrukade vattenmängden vet
man däremot Htet; troligen gick större delen förlorad genom läckning i de långa
ledningarna och de talrika reservoarerna.
Betydande vattenledningar för andra städer inom det egentliga romarriket skulle
kunna nämnas. De äro dock av mindre intresse än de anläggningar, som utfördes i
kolonierna, framför allt i de europeiska länderna. Den ståtligaste av alla romerska
akvedukter utfördes vid Nimes i Frankrike omkr. år 18 f. Kr. (fig. 209). Den är byggd
Fig. 209. Akvedukten vid Nimes.
i tre våningar och består av 256 bågar, var och en med en spännvidd av 24 m. I
Spanien byggdes ett flertal akvedukter, den största vid Segovia under Trajanus
regering. Den är utförd i tvenne våningar och räknar 109 bågar. Dess totala längd
är 818 m och största höjd 31 m. I Tyskland finnas rester efter romerska akvedukter
vid Köln, Mainz m. fl. platser.
I de utomeuropeiska romerska kolonierna utfördes den största vattenledningen i
Kartago. Dess längd var 132 km, varav stora sträckor utgjordes av akvedukter. Den
största mätte omkr. 40 m höjd.
I det östromerska riket försågs Konstantincpel med vatten från källor i bergen
vid Svarta havet genom en storartad vattenledningsanläggning, vid vilken
akveduk-terna ofta voro ersatta med tryckledningar.
Genom barbarernas anlopp mot romarriket avbröts den antika
vattenbyggnadskonstens utvecküng. Den hopplösa kampen mot inkräktarna tog Roms yttersta krafter
i anspråk och lämnade intet andrum för fredhga verk. Efter Roms undergång fingo dess
stolta vattenledningar förfalla, där de icke nedrevos, såsom skedde med akvedukten vid
Arceuil nära Paris, vilken förstördes av nordmännen omkr. år 800.
Under hela medeltiden förekom knappast någon nybyggnadsverksamhet.
Vattenledningar av numera bruklig art började byggas först i början av 1800-talet, och
er-höllo till följd av den omvälvning, som tekniken undergått, ett från forntidens
anläggningar mycket avvikande utseende.
En följd av förfallet var, att den allmänna hygienen nästan alldeles åsidosattes.
En fransk forskare yttrar med avsky om denna tid: »Under mera än tusen år fanns
knappast en människa, som visste vad ett bad ville säga.» Smittsamma sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
