- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / VI. Vattenbyggnader, navigation, skeppsbyggnad, luftfart /
196

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Historik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

196

VATTENBYGGNADER.

härjade i alla länder, och det fanns trakter, som alldeles avfolkades. Icke förrän
under 1800-talet lyckades man bevisa, att dessa farsoter huvudsakligen spridas genom
vatten, och först under de senaste decennierna har människan blivit herre över dem.
Näst läkarevetenskapen har man därför främst att tacka den moderna
vattenförsörjningen. Det kan vara av intresse att följa dess utveckling i några av nutidens
storstäder.

London ägde troligen redan under romarväldet en välordnad vattenförsörjning,
men fastän man har funnit lämningar av romerska vattenledningar av bly och lera, är
dock mycket litet känt om denna tid. Av naturen försågs det forna London genom sitt
läge med friskt vatten i överflöd. Floden Thames förde klart och rent vatten, och på
dess norra strand, där staden växte upp, framsprungo talrika givande källor. År 1236
anlades under Henrik III en ledning av bly från källorna vid Tyburn. Under de därpå
följande århundradena utfördes åtskilliga vattenledningar av bly och trä, men de hade
liten kapacitet och motsvarade icke den hastigt växande stadens behov. I början av
1400-talet blev vattentillgången så knapp, att blodiga uppträden förekommo vid
vatten-hämtningsplatserna, varför borgmästaren måste förbjuda beväpnade personer tillträde.
Den första mera betydande vattenledningsanläggningen utfördes år 1582 av en
holländare vid namn Peter Morris, som byggde ett pumpverk vid London Bridge, drivet av
tvenne vattenhjul med 6 m diameter. Pumpverkets kapacitet utgjorde omkr. 11 000 m³
per dygn. Vattnet distribuerades genom ledningar av bly.

Londons vattenbehov har nästan alltid tillgodosetts av enskilda företagare. För
närvarande förses London med vatten från 8 olika bolag, vilka alla äga gamla anor.
Det äldsta, New River Waterworks, startades i början av 1600-talet, då en man vid namn
Myddleton erhöll tillstånd att gräva en kanal från källorna vid Chadwell till en
reservoar vid Clerkenwell, från vilken vattnet genom träledningar leddes till förbrukarna.
Sammanlagda längden av bolagets träledningar utgjorde vid en tidpunkt omkr. 650
km. Dessa träledningar utfördes av genomborrade trädstammar och kunde därför
icke erhålla större diameter än 15 cm. Ofta blev det nödvändigt att nedlägga flera
ledningar bredvid varandra för att få fram den erforderliga vattenmängden. Vidare var
läckningen genom det sprickiga träet betydlig. I början av 1800-talet utbyttes
träledningarna mot ledningar av järn. De nuvarande vattenbolagen hämta sitt vatten från
Thames, floden Lee, källor samt borrade brunnar. Ytvattnet renas i talrika
filteranläggningar. Londons första filter utfördes år 1829 av Chelsea Waterworks Company.

Paris’ första vattenledning anlades av romarna under kejsar Julianus, som lät
bygga akvedukten vid Arceuil, förstörd av nordmännen omkr. år 800. Ända till början
av 1600-talet ägde Paris ingen annan vattentillgång än floden Seine, bortsett från en
mindre källvattenledning, som anlades av munkar på 1100-talet. Under åren 1613—24 lät
Ludvig XIII uppföra en ny akvedukt vid Arceuil i st. f. den förstörda romerska. Hans
efterträdare Ludvig XIV lät för att förse slottet i Versailles med vatten anlägga ett
pumpverk vid Marly och påbörjade akvedukten vid Maintenon, vilken emellertid aldrig blev
färdig. I slutet av 1600-talet anlades ett pumpverk vid Notre-Dame, varjämte man
började anlägga ledningar inom staden. Den totala vattentillförseln uppgick
emellertid endast till omkr. 1 400 m³ per dygn. Icke heller under det följande århundradet blevo
förhållandena avsevärt förbättrade. I slutet av 1700-talet ägde Paris c:a 26 km
huvudledningar, och den dagliga vattentillförseln uppgick till knappt 10 000 m³ för en folkmängd
av omkr. 600 000 personer. Först under senare hälften av 1800-talet byggdes
vattenledningar med tillräcklig kapacitet att tillgodose stadens växande behov.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:04:18 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/6/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free