Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Navigation, av S. Ulff - Navigationens hjälpmedel och metoder i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
NAVIGATION.
och på södra halvklotet det enda möjliga, var dock att observera solens höjd i meridianen
och sammanställa denna med solens deklination (bågavståndet från ekvatorn) för att
finna latituden. En av de första uppgifter, som den portugisiske prinsen Henrik
Sjöfararen föreläde de till hans observatorium i Sagres kallade lärde, var därför också att
upprätta förbättrade tabeller över solens deklination; i övrigt samlades och
systematiserades här allt det vetande man då hade om nautisk astronomi, instrument och kartor
samt meddelades undervisning häri.
Bestämning av den geografiska längden, longituden, var en betydligt svårare
uppgift, som ej kunde lösas astronomiskt med dåtida hjälpmedel, utan de sjöfarande voro
hänvisade till att hålla god räkning å tillryggalagd kurs och distans.
Med den utveckling och riktning sjöfarten tog i och med Amerikas upptäckt trädde
dock intresset för och nödvändigheten av någon metod att bestämma longituden till
sjöss allt mera i förgrunden. Under de närmast följande 200 åren sysselsatte detta
problem astronomer, geografer, matematiker och sjömän, och trots att de skarpaste hjärnor
ägnade sig däråt och flera regeringar och lärda samfund utfäste höga belöningar för
lösande av detta »mysterium», därtill föranledda av det alltjämt växande antalet
olyckshändelser till sjöss, förblev longitudens finnande en olöst uppgift fram till mitten av
1700-talet.
Sålunda erbjöd Filip III av Spanien, möjligen med Armadans förolyekande i friskt
minne, år 1598 en summa av 6 000 dukater, jämte en livstidspension av 2 000 dukater
och en gratifikation av ytterligare 1 000, till »longitudens upptäckare» och därefter följde
Holland, Venedig och Frankrike med liknande belöningar, det senare med 100 000 livrés
år 1716. Det största och mest omtalade priset, 20 000 pund, utfästes av engelska
parlamentet år 1714 för en praktisk metod, med vilken longituden till sjöss kunde bestämmas
inom en halv grad med reduceringar i prissumman för lägre noggrannhetsgrad. För att
pröva inkomna förslag tillsattes även en permanent kommission, »The Board of
Longi-tude», och ehuru den fick vänta länge på något användbart resultat, saknades ej arbete
för kommissionen.
Redan på Kolumbus’ tid föreslogs och användes observationer av missvisningens
storlek för bestämmande av longituden. Han hade nämligen upptäckt ätt ju längre
väst-vart han seglade desto mera avvek magnetnålen från den av polstjärnan utvisade
meridianen; kände man därför missvisningen å vissa longituder, skulle man på detta sätt kunna
bedöma var man befann sig emellan två dylika. Det är ej förvånande att denna metod
föreslogs av honom, ty just på hans väg var missvisningens förändring med longituden
tämligen jämn; på andra router, där man kan tillryggalägga långa sträckor i ost-västlig
riktning med ingen eller obetydlig missvisningsförändring, slår den tydligen fel. Man
hade dock svårt att helt frånsäga sig denna möjlighet, och ännu så sent som 1786 finnes
den upptagen i en engelsk navigationslärobok.
Betydligt riktigare i teori, ehuru svårare att utföra i praktiken, var att jämföra de
lokala tiderna på de två ställen, vilkas longitudsskillnad skulle uttagas, och det blev
även på denna väg, som lösningen slutligen vanns. Så är t. ex. tiden på ett ställe, som
ligger 90° öster om ett annat, alltid 61 före det senares tid, och i själva verket är
longituds-och tidsskillnad samma sak; kunde man därför, då man iakttog tiden å det ställe man
befann sig, erhålla kännedom om tiden på nollmeridianen i samma ögonblick var saken
klar.
Det finnes teoretiskt taget flera sätt att utföra detta genom observationer å
himlakroppar. Av Galilei föreslogs redan 1610, kort efter hans upptäckt av Jupiters månar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
