Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Navigation, av S. Ulff - Navigationens hjälpmedel och metoder i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NAVIGATIONENS HJÄLPMEDEL OCH METODER I ÄLDRE TIDER.
653
att då dessas försvinnande eller framträdande bakom planetens yta kan förutberäknas ocb
tabelleras för vissa tider å nollmeridianen, kan en observatör å en annan longitud iakttaga
tiden för fenomenet enligt sin lokaltid och därefter finna longituden genom jämförelse
mellan denna och den tabellerade nollmeridiantiden.
Ehuru användbar vid fast uppställda instrument i land var denna metod omöjlig
att tillämpa ombord, då man på ett fartyg aldrig kunde få det fasta underlag, som
behövdes för att verkställa observationer med ett teleskop; försök ha förvisso icke uteblivit,
men då oftast utförts av personer, som ej tidigare varit till sjöss. Och samma svårighet
har även blivit ödesdiger för alla andra förslag av samma natur, sådana som att observera
tiden för stjärnors förmörkelser av månen samt för sol- och månförmörkelser.
Månen, med dess förhållandevis hastiga rörelse bland stjärnorna på himmelen, har
alltid varit räddningsplankan för dem, som sökte finna nollmeridianens tid genom
astronomiska observationer. Denna rörelse, som uppgår till ungefär 12° på 24 timmar, är
fullt påtaglig, och många förslag att göra bruk därav ha framkommit.
Det oftast förekommande var att begagna sig av tiden för månens meridianpassage,
vilken metod, ehuru riktig i teori, ej heller ledde till önskat resultat på grund av
omöjligheten att ombord observera denna tid med för longitudsbestämning erforderlig
noggrannhet. Grundtanken häri var, att om månen passerar nollmeridianen (Greenwichmeridian)
vid en viss tid därstädes, så kommer den att passera meridianen å en västligare belägen
ort å en senare lokal tid än i Greenwich, emedan den under det tidsförlopp, som förflyter
mellan dessa båda meridianpassager, hinner flytta sig något åt öster i förhållande till
solen. Detta förklaras bäst därav, att om månen ej rörde sig fortare än solen på himmelen
skulle lokaltiden för dess meridianpassage alltid vara densamma för alla platser på jorden.
Den fördröjning, som sålunda i verkligheten äger rum, står följaktligen i direkt beroende
av longituden. Genom jämförelse mellan tiden för meridianpassagen i Greenwich, vilken
kunde förutberäknas och tabelleras, och en observerad lokaltid för meridianpassage
erhölls fördröjningens och därmed longitudens storlek. Som sagt var metoden ej möjlig
att utföra; dock framkommo alltjämt nya förslag i denna riktning, varför »The Board of
Longitude» slutligen ansåg sig böra meddela, att den ej längre upptog förslag enligt denna
princip till prövning.
Ett bättre öde rönte det berömda och nu 400 år gamla problemet om måndistanser.
Dess grundtanke är följande: om månens rörelse är känd med tillräcklig noggrannhet,
kunna tabeller upprättas långt i förväg ej blott över dess läge på himmelen utan även
över dess vinkelavstånd, sett från jordens medelpunkt, från lämpliga stjärnor eller från
solen, allt vid vissa tidpunkter i Greenwich. Dessa vinkelavstånd kunna nu även
observeras ombord och reduceras till jordens medelpunkt; genom interpolation mellan det
mätta avståndet och de avstånd, som förutberäknats och tabellerats för två kringliggande
tider i Greenwich, kunde därefter tiden därstädes i observationsögonblicket erhållas.
Bestämning av den lokala tiden genom astronomiska observationer var ett sedan länge
löst problem och därmed kunde longituden finnas, som förut nämnts, genom att taga
skillnaden mellan tiden i Greenwich och lokaltiden.
Den förste, som angav denna metod, var den st järnkunnige prästen J. Werner i
Nürnberg, vilken år 1514 offentliggjorde densamma i sin kommentar till första boken av
Ptolemei geografi. Därefter finna vi den upptagen av Peter Bienewitz, kallad Apianüs,
år 1524, av Orontius Fineus, Gemma Frisius och Kepler, för att nämna några av de
tidigaste. Dock strandade alla dåtida försök på grund av bristen på tillförlitliga tabeller
över månens rörelse och avsaknaden av för så noggranna vinkelmätningar erforderliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
