Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Navigation, av S. Ulff - Navigationens hjälpmedel och metoder i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
NAVIGATION.
Fig. 878. Principritning till Hadleys
spegeloktant, 1731.
instrument. Ännu i slutet av 1600-talet voro måntabellerna behäftade med så stora fel,
att endast av denna anledning kunde uppstå ett fel i longituden av 7 1/2 grad. Det blev
också på förbättring av dessa tabeller som ansträngningarna först inriktade sig, och för
detta ändamål grundlädes i England år 1675 det världsberömda observatoriet i
Greenwich utanför London med tydlig instruktion till dess förste föreståndare Flamsteed:
»to apply himself with the utmost care and diligence to rectifying the tables of the motion
of the heavens, and the places of the fixed stars, so as to find out the somuch desired
longitude of places for perfecting the art of navigation».
Såväl Flamsteed som hans närmaste efterföljare Halley arbetade på uppgörande
av dylika tabeller, men det var dock först på grundval av Newtons gravitationsteori
och den store matematikern Eulers grundläggande arbeten som det slutligen lyckades
den unge astronomen Tobias Mayer i Göttingen att framställa tabeller, av vilka
måndistanser kunde beräknas med en noggrannhet av 1\ Själv fick denne aldrig uppleva
äran av detta stora arbete, då han avled vid 39 års ålder år 1762, men engelska
regeringen, till vilken Mayer år 1755 översänt sina
tabeller för prövning, utbetalade till hans änka
en belöning av 3 000 pund.
Efter förslag och mönster av den
franske astronomen La Caille påbörjades
nu medelst Mayers tabeller förutberäkning av
måndistanser för var 3:e timme i Greenwich,
och år 1767 utkom under Nevil Maskelynes
(kallad måndistansernas fader) ledning den
första engelska Nautical Almanac, bl. a.
upptagande dessa distanser. Senare infördes sådana
i den franska Connaissance des Temps, utgiven
av »Bureau des longitudes» alltsedan 1679, och även i andra länders motsvarande
kalendrar, tills de, utträngda av andra och enklare metoder att bestämma longituden,
försvunno ur den engelska år 1907 och sist ur den tyska med året 1924.
Vid början av 1700-talet hade Daviskvadranten i mer än 100 år varit de
sjöfarandes viktigaste hjälpmedel för höjdmätningar, men för den noggrannhetsgrad, som
erfordrades vid måndistanser, räckte den dock icke. Först sedan engelsmannen J.
Hadley år 1731 framlagt uppfinningen av spegeloktanten kommo alla vinkelmätningar
till sjöss på ett annat plan, och lösningen av longitudsproblemet bragtes därmed inom
möjligheternas gräns.
Hadleys första ritningar till detta instrument (fig. 878) uppvisade en träram med en
vidfästad cirkelsektor ABC omfattande 45° (x/8 av cirkelns omkrets, härav namnet). Kring
punkten A rörde sig en lång arm AM, indexen eller alhidaden, och i dennas centrum
var spegeln mn fästad vinkelrätt mot instrumentets plan. Å träramen fanns dessutom
den fasta spegeln pq, varav endast hälften var folierad, samt tuben EF. En ljusstråle
från en himlakropp £ reflekterades i alhidadspegeln mn till den fasta spegeln pq och
därifrån till tuben EF. Samtidigt såg man genom tuben och pq:s ofolierade del mot
horisonten, varför ögat samtidigt iakttog denna och bilden av himlakroppen, då alhidaden
från O-läget vid B vridits den vinkel, som svarade mot höjden. Då emellertid, såsom vid
all reflexion, den reflekterade ljusstrålen vred sig dubbelt mot alhidadspegeln, var den
observerade höj dvinkeln dubbelt så stor som spegelns och alhidadens vridning; den
45-gradiga bågen BC var därför uppgraderad till 90° för att möjliggöra direkt avläsning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
