NAVIGATIONENS HJÄLPMEDEL OCH METODER I ÄLDRE TIDER. 655 Fig. 879. Spegeloktant, omkr. 1750. höjden. För att mäta vinklar större än 90° vändes alhidadspegeln och den fasta spegeln flyttades till ett nytt läge närmare tuben. Avläsningen skedde med en vernier, en mindre skj utbar mätskala fästad till alhidaden, varigenom vinkeln kunde bestämmas på 1" när. Äran av denna epokgörande uppfinning har även tillskrivits Newton, emedan man i en del av honom efterlämnade papper år 1742 fann en snarlik ritning; denna synes dock ej ha varit offentliggjord och ej heller ha kommit till utförande. Oberoende av Hadley och samtidigt med honom uppfunnos dylika instrument av amerikanaren T. Godfrey och fransmannen G. de Fouchy. Det blev emellertid Hadleys instrument, som visade sig lämpligast för vidare utveckling, varför han vanligen anses såsom de moderna spegelinstrumentens uppfinnare. Redan följande år gjordes en omflyttning av speglarna, så att instrumentet fick det utseende, som framgår av fig. 879, där BC är den graderade bågen eller limben, D alhidaden, E alhidadspegeln, F den fasta s. k. horisontspegeln och K skymglas. I stället för tub användes här endast en skåra i dioptern I och till denna kom ljusstrålen från himlakroppen vägen EFI och den direkta strålen från horisonten genom F till I. Inom ett fåtal år fullbordades instrumentet allt mera och övergick i allmänhet till att omfatta 1j6 av cirkelns omkrets, varför dess namn även ändrades till sex-tant. Det torde dock hava dröjt ett 20-tal år innan det vann något allmännare insteg, möjligen beroende på ofullkomligheter i glastillverknin gen, vilket förorsakade vissa fel i de mätta vinklarna. Men även dessa övervunnos och i princip kvarstår Hadleys oktant ännu i dag. Tobias Mayer föreslog redan år 1750 att i stället för oktanten använda hela cirklar för vinkelmätning, särskilt för att kunna taga betydligt större vinklar, vilket för observationer av måndistanser var av stort värde. Emellertid synes han ej själv ha hunnit Fig. 880. Bordas cirkel.