Uppfinningarnas bok / VI. Vattenbyggnader, navigation, skeppsbyggnad, luftfart / 720 (1925-1939) With: Sam Lindstedt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Skeppsbyggnadskonstens historia - Skeppsbyggnadskonsten i Norden under forntiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förekommit, i Norden, och att rammningen skulle hava kunnat göras med en så lågt anbragt
ramm. Byråchef Nils Gustaf Nilsson i praktverket »Sveriges Sjöfart» däremot
anser, att utsprånget ifråga bildat ett slags »bagge» för att borra fientliga fartyg i sank,
och att även bronsålderns fartyg i Norden varit försedda med ramm. Också denna
mindre Nydamsbåt saknade tecken på att mast skulle hava funnits.

Fig 953. Vikingaskepp från omkring år 900 e. Kr. Fyndort: Gokstad i södra Norge. Den husliknande uppbyggnaden midskepps är tillkommen efteråt för att inrymma den döde före gravsättningen i högen.

Under århundradena 400—800 e. Kr. nådde skandinavernas sjöfart och
skeppsbyggen allt högre utveckling. Den betydelsefullaste nyheten var, att segel kommo i
allmänt bruk. Vid vikingatidens början (omkring år 800) torde nordgermanerna hava
varit världens främsta skeppsbyggare och sjöfarare. Förutom genom fynd av
skeppsskrov i gravhögar, sådana som t. ex. Gokstad- och Osebergskeppen hava varit, äro den
senare järnålderns nordmannaskepp kända dels genom de isländska sagorna, dels
genom avbildningar på runstenar och på den s. k. Bayeuxgobelängen från senare delen
av 1100-talet. Skeppsgravar från 600-talet till framemot år 1000 hava anträffats i
betydande antal inom skandinaviskt område; tidigast synes detta gravskick hava blivit
vanligt i Uppland, men i de flesta fall hava endast multnade rester av fartygen funnits
kvar. Ofta nog brändes dessutom skeppet med sitt innehåll.

Seden att begrava de döda i båtar eller skepp, som grävdes ned i jorden och täcktes
med en gravhög, var mycket utbredd också i Norge under vikingatiden. De mindre
båtar, som oftast begagnats för gravsättningen, hava dock i allmänhet ruttnat i jorden,
så att blott bordläggningsnaglarna funnits kvar och deras läge kunnat ge ett begrepp om
farkostens storlek och form. Endast då jordarten har varit särdeles gynnsam för träets
bevarande, såsom då grunden varit blålera och gravhögen delvis också blivit uppkastad
med detta material, hava större eller mindre delar av själva båten också kunnat
bevaras till vår tid. Detta har lyckligtvis oftare varit fallet med de större skepp, i vilka
förnämare män och kvinnor blivit begravna. Dylika för eftervärldens forskning
gynnsamma gravsättningar hava framför allt förekommit kring Oslofjorden, där man på en
del platser lyckats påträffa och rädda sådana skepp.

År 1867 upptäcktes vid Tune nära Sarpsborg vid Glommen bottendelarna till ett
skepp, som beräknats vara från 700- eller 800-talet. Åtskilliga delar av skeppet hade
ruttnat bort, men de återstående fördes till Oslo universitet och sammansattes där.
Alla dimensioner kunde icke fixeras, men kölen hade en total längd av 13.65 m, och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>