Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Framdrivning - Segel, vindrotorer o. dyl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAMDRIVNING.
897
omkring 3 % för sjögående »kryssare». För moderna segeljakter med djup köl och hög
rigg håller sig x : Lv i allmänhet omkring 4—7 %.
Då ett fartyg seglar i jämn bris, intar det ett bestämt jämviktsläge, beroende på
vindens styrka och anfallsvinkel, seglens storlek och båtens stabilitetsegenskaper. Fig.
1142 visar en båt (modern kutter), sedd i tvärsektion, där de verkande krafterna
schematiskt angivas. Beteckningarna betyda:
A = segelarean. >8 = segelcentrum. M = metacentrum.
G = fartygets tyngdpunkt. ö = krängningsvinkeln.
C = deplacementets tyngdpunkt i upprätt läge.
(\ = » » » krängt » .
L = lateralplanets tyngdpunkt (avdriftspunkten).
r = metacenterradien,. r—a = metacenterhöjden.
h = avståndet mellan ä och L.
P = fartygets vikt. W = viktdeplacementet.
Kk = det resulterande vindtryckets tvärskeppskomposant, som antages verka
horisontellt i segelcentrum.
Rs — vattnet sidotryck, som också tänkes verka horisontellt.
Sättes P = W och Kk = Rs, måste de båda verkande kraftparen vara lika stora,
för att båten skall hållas i jämvikt vid läget ifråga, d. v. s. det av Kk åstadkomna
krängande momentet, Mkr, det s. k. segelmomentet, balansera det åt motsatt håll verkande
stabilitetsmomentet, Mst, eller matematiskt uttryckt:
Kk-h’ cos 0 = P - (r—a) • sin {).
Betecknas det verkande vindtrycket pr ytenhet i tvärskeppsled med pk, så kan man
approximativt sätta Kk = pk • A • cos d, varefter momentekvationen får utseendet:
pk • h • A • cos2 ü = P • (r—a) • sin i).
Eftersom cos2 d = 1—sin2 0, kan ekvationen sedan lösas med avseende på sin i),
och i) uträknas för vissa fall. Man kan också lösa ut A ur ekvationen och beräkna
segelareans största möjliga storlek, rent statiskt sett, under olika vindförhållanden och
kräng-ningsvinklar. Även här kan givetvis en mera empirisk metod, baserad på
experimentella undersökningar, utbildas, särskilt beträffande det resulterande vindtryckets
storlek och angreppspunkt, d. v. s. segelcentrums rätta läge. Som ledning för bestämning
av segelareans lämpliga storlek i olika fall begagnas ock vissa relationstal, bl. a. mellan
A och LPL (lateralplanet), A och KYL (konstruktionsvattenlinjens area), A och ®
2 W(r—a)
(nollspantarean), A och W’3 eller mellan A och —~–––––. Sistnämnda förhållande,
A-h
––––, anger Middendorf till omkring 23 för större råseglare i lastläge (co 17 i bar-
lastat) och omkring 16.5 för slätskonerter (gaffelriggade) — därvid A räknas i kvm, h
och r—a i m och W i ton. Fig. 1143 återger en segelritning till en tvåmastad skonert med
rår på främre masten, där punkterna S, L, G och M finnas utmärkta. Sk betecknar
segelcentrum, då blott de undre seglen tänkas förda, d. v. s. vid hårdare vind.
Vid en plötslig vindstöt (»by») kränger ett seglande fartyg över åt lä sida mer eller
mindre. Därunder kan det få ganska stor vinkelhastighet och levande kraft, varigenom
fartyget fortsätter att kränga utöver den vinkel, till vilken det skulle hava gått för ett
57—270535. Uppfinningarnas bok. VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
