Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Nutidens skepps- och båttyper - Handelsfartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
960
SKEPPSBYGGNAD.
På en del fartyg har man anordnat elektriska svängkranar i stället för eller som
komplement till bommar och vinschar; kranarna arbeta hastigare och äro ibland att
föredraga, icke minst på fartyg i kustfart, där snabb hantering av styckegods är
erforderlig.
För lastning och lossning av mindre styckegods såsom lådor, säckar, bananer o. dyl.
kunna kontinuerligt arbetande transportanordningar i vissa fall med fördel användas.
En försvårande omständighet är likväl, att styckegods har mycket varierande form och
storlek. En dylik transportör visas i fig. 1204; den består i huvudsak av två kättingar,
mellan vilka stänger, uppbärande fickor av väv, äro fästade. Denna elevator är
monterad på en flyttbar järnställning, och dess ändar äro höj- och sänkbara. Sedan lång
tid tillbaka begagnas skopelevatorer för spannmålslossning’, numera kommer dock
härför mest pneumatiska transportörer ifråga. Fig. 1205 visar en sådan apparat, där
spannmålen genom rörledningar suges till en luftavskiljare och behållare på en ställning i land
och sedan medelst andra transportörer föres till lagerhus, järnvägsvagnar o. dyl.
Den avbildade elevatorn har en kapacitet av 100 ton per timme. För omlastning av
spannmål från skepp till pråmar eller andra, mindre fartyg förekomma i stora
hamnstäder, såsom Hamburg, liknande elevatorer, uppbyggda på pontoner; en dylik
flyt-elevator ligger då mellan det lossande skeppet och pråmen, som spannmålen skall
överföras till.
Stundom utrustas fartyg med kontinuerliga anordningar för självlossning. Detta kan
dock endast ifrågakomma vid massgods, t. ex. kol eller malm, och då fartygen gå på
relativt korta rutter. Transportanordningarnas utrymme och vikt minskar givetvis
väsentligt lastförmågan och skulle därför på längre resor försämra sådana fartygs
räntabilitet, enär då vinsten med den snabba lossningen icke tillräckligt motväger förlusten
i lastdryghet. Fig. 1206 visar en amerikansk självlossande ångare, »Carl D. Bradley»
(L = 161.5 m, B = 18.3 m, D = 9.8 m, T = 6.1 m), för transport av sten och kol på Stora
Sjöarna. Dess lastförmåga uppgår till 12 000 tdw, och lossningen sker med en
hastighet av 1 800—2 000 ton pr timme, d. v. s. skeppet tömmes på något mer än fem timmar.
Lasten förvaras här ganska högt i fartyget, vars lastrum på undersidan bilda två
längs-gående fickor med lutande sidor, varifrån den får rinna ned på bandtransportörer, som
föra godset förut, där det lyftes av en i c:a 45° lutning gående elevator och sedan
fortsätter i land på en bomtransportör, vilken kan svängas ut i passande läge (fig. 1207).
Exempel finnes på, att ett
dylikt fartyg transporterat
110 laster på 240 dagar —
sten i ena riktningen och
kol i den andra — vilket
ju måste betecknas som ett
mycket gott resultat.
Fartyg, som speciellt
avses för transport av
tyngre massgods,
framförallt järnmalm, konstrueras
på grund av dennas höga
spec. vikt med små
lastrum i förhållande till dep la
-cementets storlek. Medan
Fig. 1204. Lastnings- och lossningselevator för styckegods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
