Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Nutidens skepps- och båttyper - Handelsfartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NUTIDENS SKEPPS- OCH BÅTTYPER. 967
skineriet på dessa slags fartyg utgöres mest av kolvångmaskiner, diesel- eller andra
oljemotorer; någon gång förekommer dieselelektriskt maskineri. Fig. 1215 visar en polsk,
medelstor ångbogserare »Ursus» (L = 30.0 m, B = 6.7 m, D = 4.o m, Tmax = 3.6 m)
med 340 tons deplacement och 400—450 ahk maskinstyrka. Dragkraften i bogserlinan
har vid denna bogserare uppmätts till max. 6—7 ton. Liksom många andra bogserare är
»Ursus» utpräglat styrlastig. Som synes upptages skrovet till stor del av maskin- och
pannrum samt kolboxar, förutom de erforderliga utrymmena för besättningen. På större,
sjögående bogserare användes ofta särskild bogservinsch. Oberoende av om sådana eller
vanliga vinschar begagnas, böra dessa vid sjöhävning, då spänningen i bogserlinan
betydligt varierar, under inhalning automatiskt kunna stoppa eller t. o. m. kunna arbeta
back, för att sedan automatiskt fortsätta inhalningen, så snart spänningen i trossen
minskas. Bogserkroken är vanligen anbragt i det närmaste midskepps. Vilka stora
uppgifter bogserare ibland få utföra förstås därav, att väldiga flytdockor ibland
bogserats tvärs över världshaven, exempelvis från England till avlägsna hamnar i
kolonierna.
Specialfartyg. Hit räknas isbrytare och polarfartyg, tåg- och automobilfärjor,
bärgningsfartyg, fyrskepp, kabelutläggningsfartyg, trålare och andra fiskebåtar m. m.
Särskilt intresse erbjuda isbrytarna, vilka ju för sjöfartens upprätthållande
vintertiden i Sverige och dess grannländer hava mycket stor betydelse. Det första europeiska
fartyg, uteslutande avsett för isbrytning, byggdes i Hamburg, sedan hamnen där
vintern 1870—71 två månader varit stängd av is, och fick den form, som fått namnet
»Ham-burg-typen». Hos denna »Eisbrecher I» återfunnos. flera egenskaper, som fortfarande
anses erforderliga för en isbrytare, medan andra åter förkastats. Grundtanken med
konstruktionen var, att fartyget skulle hava ett tungt och starkt skrov med stor
maskinstyrka samt med eller utan ansats drivas mot isen, varvid förskeppet genom lämplig
form tvingas att skjuta upp på isen, som därigenom krossas under fartygets tyngd.
Arbetssättet blir givetvis olika vid gång i fast is, packis och issörja samt beroende på
den fasta isens tjocklek och snöbetäckning eller på packisens mäktighet. Utmärkande
för »Eisbrecher I» var skrovets stora bredd i förhållande till längden (L : B = 3.9),
varigenom bl. a. avsågs att erhålla god manöverförmåga, samt det stora djupgåendet
akter-ut, vilket möjliggjorde att propellern kom djupt ned till skydd mot isen. Fartygets
jämförelsevis stora bredd avsåg även att åstadkomma en möjligast bred ränna i isen
för efterföljande fartyg. Förskeppsformen kan på Hamburg-typen närmast betecknas
som skedformig, en form som numera är frångången och som sista gången torde blivit
tillämpad på den år 1889 för Finland byggda isbrytaren »Murtaja». En skarpare
förskepps-form kom första gången år 1893 till användning på den svenska kanonbåten
»Svensksund», och detta visade sig vara en betydlig förbättring. Förtjänsten härav tillkom
marinöverdirektör G. Svensson, som påverkad av överingenjören vid Bergsunds Mek.
Verkstad C. A. Lindvall då tog detta såsom synnerligen djärvt ansedda steg. Nya
försök gjordes i Stockholm samma år vid ombyggnaden av en bogserbåt, »Thor», då på
initiativ av nyssnämnde Lindvall den principen tillämpades, att medelst en stor tank
anbringa en betydande vikt föröver. Avsikten därmed var, att fartyget, vars stäv
samtidigt ändrades så, att den fick c:a 20c anfallsvinkel mot isen, skulle vid sitt
upp-åkande på isen åstadkomma en kraftig vertikal stöt på denna och därigenom bräcka
densamma. Den stora tyngden i fören bidrog att giva båten en guppande rörelse, så
att den bräckte isen i större omfattning än vid vanlig pressning, på samma gång som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
