Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Luftfart, av Tord Ångström - Luftfartygens indelning och inbördes samband - Den aerodynamiska forskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1078
LUFTFART.
Ett närmare studium av de kapitel, som ägnats systemet tyngre och. lättare än luft,
torde visa, att de hava goda utsikter att utvecklas sida vid sida. Vart och ett har sitt
speciella arbetsområde, och även om det är svårt att uppdraga en mera bestämd gräns
dem emellan, behöva de icke på något vis inkräkta på varandra.
DEN AERODYNAMISKA FORSKNINGEN.
Det närmare studiet av luftmotståndet eller luftkrafter har varit av grundläggande
betydelse för flygtekniken och dess utveckling.
Sedan mer än hundra år tillbaka hava skilda vetenskapsmän företagit
undersökningar beträffande luftmotståndets natur, men de tidigare försöken att i lagar omsätta
försöksresultaten voro mycket divergerande, företrädesvis beroende på bristfälliga
experimentella anordningar. Det problem, som i detta hänseende först sent erhöll sin
praktiska lösning, var åstadkommandet av en homogen luftström med konstant, känd
hastighet.
Vi finna att Newton torde hava varit den första, som teoretiskt och experimentellt
ägnat luftmotståndet större uppmärksamhet. I andra delen av sitt huvudverk
»Philo-sophiae naturalis principia mathematica» behandlar Newton bl. a. det hydro- och
aero-dynamiska motståndet. Han anställde också talrika försök för att utröna luftens och
vattnets motstånd. Således bestämde han falltiden för glaskulor och svinblåsor från
St. Paul’s Cathedral. Metoden var icke ägnad att giva några noggrannare resultat.
Emellertid syntes försöksresultaten giva vid handen, att motståndet kunde sättas
proportionellt mot tätheten och hastighetens kvadrat. Därmed vann Newton stöd för sin
stötteori. Han föreställde sig luften som en samling små partiklar. När en kropp
ut-sättes för en luftström, ansåg Newton att den på framsidan bombarderades av dessa
partiklar, och luftmotståndet borde då utgöras av den sammanlagda stötverkan av alla
partiklar, som träffa kroppen. Man kommer med detta betraktelsesätt visserligen till det
resultatet, att luftmotståndet ökas proportionellt mot hastighetens kvadrat, men den
stöt-kraft som på detta sätt kan beräknas blir betydligt större än det motstånd som man i
verkligheten kan konstatera. Enligt Newtons åskådningssätt skulle det vidare vara
utan betydelse för motståndets storlek, huru baksidan av en kropp är formad.
Erfarenheten visar emellertid, att formen av den del av kroppen, som icke är direkt utsatt för
luftströmmen, kroppens baksida, i allmänhet har betydligt större inflytande på
motståndets storlek än formen på kroppens framsida. Newtons teori hade alltså icke någon
fysikalisk motsvarighet, och den är sedan länge övergiven av vetenskapen.
När professor Langley 1887 med systematiska försök undersökte möjligheterna
och villkoren för systemet »tyngre än luft», hade han tillgång på arbeten av sådana
vetenskapsmän som Gay-Lussac och Navier, vilka bevisade, att flygning var en omöjlighet.
Langley lät emellertid icke påverka sig härav utan byggde på grundval av sina
experiment en flygmaskin. På grund av en mindre lämplig startanordning utfördes ingen
flygning under Langleys livstid. Att maskinen var byggd efter fullt riktiga principer
har sedermera konstaterats. Den 28 juni 1914 företog nämligen Glenn Curtiss en
flygning med densamma vid Hammondsport N. Y. Langley torde hava varit den första
som genom experimentellt aerodynamiskt arbete uppnådde ett ofrånkomligt positivt
resultat av icke ringa praktisk betydelse. Tyvärr blevo.hans undersökningar sent
publicerade och voro till att börja med föga beaktade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
