Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Luftfart, av Tord Ångström - Den aerodynamiska forskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1080
LUFTFART.
Fig. 1363. Eiffels anordning för bestämmande ay
luftmotståndet vid fritt fall från Eiffeltornet. Nederst på
bilden synes den cirkulära platta, vars motstånd skall
bestämmas. Högre upp synes registreringsanordningen
som för tidsbestämning även upptager en kurva från
en svängande stämgaffel med känd ton.
tillräckligt konstant utan erbjuder ofta hastighetsvariationer av 25—35 %, varjämte
även riktningen ständigt undergår förändringar.
Redan Newton sysslade som förut nämnts med fallförsök, sedermera Morin och
Didion (1844), Cailletet och Colardeau (1892). De voro emellertid icke ägnade att
giva tillfredsställande resultat. Först genom Eiffels fallförsök blev denna metod
fruktbärande. Dessa försök, som utfördes från Eiffeltornets andra plattform (115.7
meters höjd) under åren 1903—1906,
höra till de noggrannaste och hava
möjliggjorts genom enkla och sinnrika
anordningar (G. Eiffel: Recherches
expérimentales sur la résistance de
Pair, exécutées å la Tour Eiffel). De
hastigheter, som uppnåddes, voro 18—
40 meter per sekund. Metoden hade en
stor fördel däri, att man genom en viss
anordning kunde få ett fullt exakt mått
på hastigheten.
Ehuru försöken endast utfördes
vid vindstilla, har man icke alltid
kunnat räkna med en absolut frånvaro
av luftrörelser, ty sådana förekomma
alltid till följd av värmestrålning m. m.
Dessutom var det icke utan vidare
möjligt att bedöma riktning och storlek av
snett riktade krafter, ej heller
tryck-centrum och tryckfördelningar. Hela
metoden kan därför anses hava ganska
begränsad användbarhet. Eiffel
övergick också till vindtunnelsystemet.
Flertalet av tidigare
undersökningar gjordes genom rotationsförsök.
Vid dessa monterades försöksobj ektet
på en lång arm (ju längre dess bättre),
som bragtes i ett känt rotationstal,
varigenom hastigheten kunde
bestämmas. Tryck uppmättes med en eller
annan balansanordning. Till denna
kategori hänföra sig försök utförda av
Robins redan 1761, Hutton Hagen (1874), Dines, Langley, Mannesmann, Renard,
von Lössl, Reichel m. fl. Detta system medförde en hel del oundvikliga felkällor,
varför det numera helt övergivits. Dels måste nämligen försöksobjektet på en relativt kort
tid passera samma bana flera gånger, varigenom luften försättes i störande virvelrörelser.
Dessutom tillkommer centrifugalkraften, vilken inverkar generande icke blott på själva
försöksanordningen utan även på luftens rörelse. Den cirkelformade banan gör även
att olika delar av föremålet oundvikligen få olika hastigheter.
Ett tredje system grundar sig på bogseringsförsök i rätlinig bana. Dylika utfördes
av Ricour 1885 och Desdouit 1886 med lokomotiv, och deras resultat ha sammanfattats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
