Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Porslin och andra finkeramiska produkter. Av Hjalmar Olson - Råmaterial för massa och glasyr - Plastiska råmaterial
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 PORSLIN OCH ANDRA FINKERAMISKA PRODUKTER.
RÅMATERIAL FÖR MASSA OCH GLASYR.
De viktigaste råmaterialen för massan1 äro de plastiska ämnena kaolin, eldfast
bindelera samt de oplastiska kvarts och fältspat. Dessutom användas fältspathaltiga
material, såsom pegmatit, skriftgranit, cornish stone och fältspathaltiga sandsorter. För
tillverkningen av benporslin är en tillsats av kalcinerade djurben nödvändig, för
kalkporslin tillsättes krita eller kalkspat. Vid framställning av en del specialprodukter och
glasyrer utnyttjas av de i naturen förekommande råmaterialen huvudsakligen späcksten,
marmor, magnesit och dolomit. Benporslinets, flintporslinets och kalkporslinets
relativt lättsmälta glasyrer innehålla dessutom en del industriellt framställda produkter,
såsom bly vitt, mönja, borax, borsyra, tennoxid, bariumkarbonat, strontiumkarbonat,
flusspat m. fl.
Plastiska råmaterial.
1. Kaolin.
2. Vitbrännande, eldfast bindelera.
3. Späcksten.
Kaolinens och den vitbrännande bindelerans uppkomst:
Huvudbeståndsdelen i leror är en kemisk förening av lerjord, kiselsyra och vatten.
Lerjord och kiselsyra finnas i urberget blandade med andra mineral, såsom kalium,
natrium, kalcium, järn o. s. v.
När den glödande jordmassan stelnade, utgjordes hela jordskorpan av bergarter,
vilka bildats genom vulkanernas verksamhet. I den mån land och vatten skilde sig
åt, började bergen småningom förvittra. Förvittringsprodukterna stannade antingen på
ursprungsorten eller bortfördes och lagrades på andra platser. I det förra fallet kallas
förvittringsprodukterna primära, i det senare sekundära. Denna process fortgår ännu
i dag, om också ej med samma intensitet.
Kaolin och bindelera äro förvittringsprodukter av fältspathaltiga berg, vanligen
granit, porfyr eller gnejs. Förvittrar urberget genom vattnets, atmosfärens eller andra
mekaniska och kemiska processers påverkningar, avskiljas de förefintliga kalium-,
natrium-, kalcium- och järnföreningarna från den på så sätt bildade leran. Dels stanna
de på ursprungsorten, medan leran slammas bort, dels gå de i kemisk lösning och
bortföras, under det att leran kvarstannar. Genom den kemiska processen frigöres kalken,
huvudmängderna av alkalierna och järnet, medan samtidigt fältspatkristallernas
kao-linisering genomföres. Hur de kemiska processerna förlöpa är ännu icke fullt klarlagt.
Varma lösningar och gaser, vilka uppstigit underifrån, synas i enstaka fall ha
åstadkommit fältspatens. sönderdelning, men vanligtvis torde det genom jordlagren
ned-sipprande vattnet ha medfört de kemiskt verksamma lösningarna. Vattnet har kommit
ur atmosfären eller från sumpiga områden och brunkolslager.
Kaolin befinner sig i regel på ursprungsorten, primär lagerplats, som återstod efter
den kemiska processen, den eldfasta bindeleran på sekundär lagerplats, till vilken den förts
genom mekanisk slamning.
Om den kemiska processen icke fullbordats, är kaolinen uppblandad med rester
av kali, kalk, järn, kvarts, glimmer m. m. från urberget, vilka i avsevärd grad kunna
Före bränningen kallas de blandade råmaterialen massa, efter bränningen gods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
