Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kemikalier och läkemedel. Av Olof Svanberg och Stig W:son Bergman - Metalloider eller icke metalliska ämnen och deras föreningar - Klor - Brom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
KEMIKALIER OCH LÄKEMEDEL.
framställa klorat är elektrolys av klorkalium- eller klornatriumlösning. Den fria syran
fås ur kaliumsaltet genom fällning med kiselfluorvätesyra, som med kalium bildar ett
nästan olösligt salt, eller också ur bariumklorat genom utfällning med svavelsyra.
Klor-syrans vattenlösning kan ej indunstas längre än till 40 %, enär den annars sönderdelas
till överklorsyra. Syran själv och dess salter äro mycket starka oxidationsmedel, och man
måste därför vara ytterst försiktig vid blandning av t. ex. kaliumklorat med organiska,
brännbara ämnen, emedan farliga explosioner lätt kunna inträffa. Till gurgling vid
halsåkommor har kaliumkloratlösning förr använts, men enär den i magen verkar som ett
starkt gift, kunna lätt olyckshändelser inträffa.1 Vätesuperoxid, som icke är giftig och
dessutom är starkare bakteriedödande, har också numera utträngt kloratet för detta
ändamål.
Vid långt driven indunstning av klorsyra sönderdelas denna, och en annan
klor-haltig syra, överklorsyra, C1O4H, uppkommer. Kalium-, rubidium- och cesiumsalterna
(perkloraterna) äro föga lösliga i vatten, under det natriumperklorat är lättlösligt, och
överklorsyra kan därför användas i den kvantitativa analysen för att skilja de förut
nämnda alkalimetallerna från natrium.
Chilesalpeter innehåller en ringa del perklorater, vilka såsom skadliga för växternas
rothår måste avlägsnas, innan salpetern kan tjäna till gödningsmedel.
Perkloraterna äro giftiga och förorsaka kramp och förlamning.
Brom.
Det med klor närbesläktade grundämnet brom upptäcktes år 1826 av Balard i
mo-derluten efter indunstning av havsvatten. Han gav det nya ämnet namnet brom efter ett
grekiskt ord, som betyder dålig lukt.
I havsvattnet förekommer brom endast i mycket liten mängd, omkring O.oiö %.
En produkt, som förr stod mycket högt i kurs, purpursnäckans färgämne, är enligt
undersökningar av Friedländer dibromindigo, vilket är exempel på att brom upptages och
anrikas av djur och växter, som leva i havet. Det ytterst saltrika Döda Havet innehåller
betydligt större mängder brom än världshaven, men viktigare och för framställning mera
ägnad är förekomsten av brom i Stassfurt, där de s. k. avfallssalterna till stor del utgöras
av bromider. Även i Nordamerika finnas bromförekomster.
För framställningen av fri brom begagnar man sig av klorens större föreningsbegär och
låter denna uttränga brom ur dess föreningar, såsom den i Stassfurt förekommande
magne-siumb romiden.
I alla avseenden likna klor och brom varandra rätt mycket. Den senare är dock vid
vanlig temperatur en vätska med starkt brun färg, i tjockare skikt nästan svart. Liksom
klor har den en ytterst stickande och retande lukt och är ännu farligare än denna, och den
är efter ett par timmars inandning dödlig ännu i en utspädning av 1 del på 10 000 delar
luft. På huden förorsakar den smärtsamma och svårläkta sår, som omedelbart böra tvättas
med fotogen eller sodalösning. På grund av dessa sina farliga egenskaper föres bromen
ofta i handeln på helt små glasflaskor eller också utrörd med kiselgur till en fast gröt,
som kallas bromum solidificatum.
Vid —7.3° stelnar den flytande bromen till en fast, metallglänsande kropp, som vid
starkare avkylning så småningom ljusnar i färg för att vid —252° vara alldeles färglös.
1 Av misstag intaget kaliumklorat förorsakade som bekant den svenske författaren Oscar
Lever-tins död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
