Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Elektrolys i vattenlösning - Elektrolytisk zinkutvinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROLYS I VATTENLÖSNING. ELEKTROLYTISK ZINKUTVINNING. 391
Gången av läkningen och reningen varierar från det ena verket till det andra, bland
annat beroende på den varierande beskaffenheten av den bearbetade zinkmalmen. I
stort sett är dock förloppet det följande. För att få så fullständig urlakning som möjligt
utföres läkningen i två stadier, så att den från cellerna kommande, sura lösningen först
får inverka på delvis urlakat rostgods och sedan på färskt rostgods, tills den fria
svavelsyran neutraliserats. Vid det sista lakningsstadiet utfälles större delen av
metallföroreningarna såsom hydroxider genom inverkan av i överskott närvarande zinkoxid.
Samtidigt tillsättes vanligen mangansuperoxid för att uppoxidera järnet till ferriform och
kalksten för att ytterligare nedbringa aciditeten. De sista spåren av främmande metaller
utfällas med zinkstoft. Eventuellt närvarande kloridjoner, som i hög grad nedsätta
anodernas livslängd, utfällas vanligen som klorsilver. Avskiljandet av kiselsyran, som är
svår-filtrerbar och kvarhåller elektrolyt, erbjuder stora svårigheter. Vanligen söker man genom
upphettning bringa kiselsyran i en för filtrering och uttvättning lämplig form.
Den färdiga elektrolytens renhetsgrad måste, som ovan nämnts, vara mycket hög.
Såsom tillåten maximihalt i mg per 1 kunna följande ungefärliga värden angivas: Mn
350, Fe 30, Cd 12, Cu 10, As 1, Sb 1, Co 1 och Cl 70.
Oberoende av de arbeten, som ledde till det ovan beskrivna AnacondaföAarandet,
har amerikanen Tainton utarbetat ett annat förfarande för zinkutvinning genom
elek-trolys av zinksulfat, som i flera väsentliga detaljer skiljer sig från det förra. 1920
igångsattes den första försöksanläggningen i större skala och 1928 det första stora zinkverket
enligt Tainionf örfarandet.
Detta förfarande skiljer sig från Anacondaf örfarandet i främsta rummet genom
användning av högre strömtäthet, 10—11 A/dm2, och högre elektrolytkoncentration, 200—
220 g Zn per 1 i den ingående lösningen samt 30 g Zn och 280—300 g H2SO4 i den avgående
lösningen från cellerna. Härigenom vinnas dels väsentligt minskade anläggningskostnader
genom minskade dimensioner såväl av cellerna som lakningskärlen och dels vissa fördelar
vid malmens röstning och läkning. Genom den högre svavelsyrekoncentrationen uppnås
en fullständigare zinkutvinning och möjliggöres upplösning även av zinkferrit. Tainton
kan därför gå upp till högre temperatur vid röstningen än vid Anacondaiörfarandet, vilket
medför en högre SO2-koncentration hos rostgaserna. Den vid röstningen bildade ferriten
avskiljes genom magnetisk separering från det övriga rostgodset, som huvudsakligen
innehåller zinkoxid. Den starkt sura lösningen från cellerna får därefter först inverka på
ferritkoncentratet och sedan på oxidkoncentratet. Genom den starka svavelsyran får
man vid läkningen en avsevärd temperaturförhöjning, som ytterligare ökas genom
uppvärmning med ånga. Härigenom bringas den utfällda järnhydroxiden och kiselsyran
i en form, som tillåter direkt filtrering av den dekanterade lösningen i roterande tryckfilter,
utan att klasserare eller förtjockare behöva användas.
De av Tainton använda anoderna äro perforerade och bestå av bly med 1 % silver.
Dessa ha visat sig vara mindre utsatta för formförändringar än anoder av rent bly.
Härigenom och genom att anoderna göras dubbla, så att endast den ena sidan av dem
utnyttjas för strömledning, har Tainton kunnat nedpressa elektrodavståndet till 3.5 cm. Detta
är naturligtvis till fördel för cellspänningen, som dessutom gynnsamt påverkas av den
starkt sura elektrolytens höga ledningsförmåga. Däremot har den höga strömtätheten en
verkan i motsatt riktning på spänningen. Resultatet blir en cellspänning av 3.2—3.6 V,
som således är något lägre än vid Anacondaiörfarandet. Då strömutbytet är ungefär
detsamma, d. v. s. c:a 90 %, i båda fallen, blir sålunda även energiförbrukningen per kg
zink något lägre vid Tainton- än vid Anacondatörfarandet. Att strömutbytet kan hållas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
