Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Elektrolys i vattenlösning - Elektrolytisk zinkutvinning - Vätgas och syrgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
ELEKTROKEMISK INDUSTRI.
så högt beror på att det ogynnsamma inflytandet av den höga aciditeten, som befordrar
vätejonurladdningen och det kemiska angreppet på zinkkatoderna, kompenseras av den
höga strömtätheten, som medför en höjning av vätets överspänning och en snabbare
zinkutfällning. För att den höga strömtätheten å andra sidan icke skall inverka menligt
på strömutbytet genom höjning av temperaturen, får elektrolyten cirkulera mellan
cellerna och särskilda kylcisterner, så att temperaturen i cellerna hålles vid 30°—40°.
Taintoniöriaranået måste anses principiellt överlägset Ånacondaförfarandet. Det
senare förfarandet har emellertid genom att det är av äldre datum hunnit få större
användning.
Världsproduktionen av zink uppgick år 1935 till 1 335 000 ton, varav 493 000 ton
eller 37 % framställts elektrolytiskt.
I Sverige finnes ingen elektrolytisk zinkindustri, ehuru goda förutsättningar härför
finnas såväl genom tillgång till malm som vattenkraft. I Norge framställes däremot
elek-trolytzink av importerad malm vid en anläggning i Eitrheim vid Hardangerfjorden, som
äges av Det Norske Zinkkompani A. S. Fabriken, som arbetar efter Anacondaf örfarandet,
använder 22 000 kW och producerar 40 000 ton per år, vilket motsvarar 4.8 kWh per kg
zink.
VÄTGAS OCH SYRGAS.
Vätgas användes numera i kolossala kvantiter för syntetisk framställning av
motorbränslen, smöroljor och ammoniak samt för härdning av fett. Dessutom användas mindre
kvantiteter för framställning av andra hydreringsprodukter, för metallsvetsning,
blylödning, platinasmältning, ballongfyllning m. m. Det för dessa ändamål använda vätet
framställes till betydande del på elektrolytisk väg, dels genom elektrolys av vatten i
detta speciella syfte och dels i förhållandevis mindre mängd genom tillvaratagande av det
som biprodukt vid alkalikloridelektrolys erhållna vätet. Större delen av vätgasbehovet
täckes emellertid genom reduktion av vattenånga med kol, antingen genom direkt
reaktion eller indirekt genom reduktion av vattenånga med järn och av den härvid bildade
järnoxiden med generatorgas. I jämförelse med dessa båda huvudmetoder spela övriga
framställningsmetoder en ytterst obetydlig roll. Den elektrolytiska metoden är den
bekvämaste och ger den renaste vätgasen men kräver billig elektrisk energi för att kunna
konkurrera. Den användes därför huvudsakligen i länder med riklig vattenkrafttillgång.
Vattengas- respektive jämkontaktförfarandet ställer sig däremot avgjort fördelaktigast,
när den elektriska energien måste genereras med bränsle. De olägenheter, man till en
början befarade, att föroreningarna i den på denna väg framställda vätgasen skulle
förorsaka vid hydreringsprocesserna, har man helt lyckats övervinna.
Syre har i jämförelse med väte långt mindre användning. Den viktigaste är för
svetsning och skärning av metaller, för vilket ändamål emellertid även framställning över
flytande luft sker. Det vid elektrolys av vatten erhållna syret får därför i regel bortgå
oanvänt, medan endast en mindre del komprimeras för försäljning till nyssnämnda ändamål.
Vid framställning av salpetersyra av syntetisk ammoniak har man i en del fall med fördel
utnyttjat syret vid ammoniakförbränningen.
Den elektrolytiska vätgas- och syrgasframställningen är ett från elektrokemisk
synpunkt synnerligen enkelt förfarande. Inga bireaktioner förekomma. Utbytesförluster
kunna endast uppkomma genom återförening av väte och syre vid otillfredsställande
dia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
