Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Elektrolys i vattenlösning - Klorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROLYS I VATTENLÖSNING. KLORAT.
403
66.7 %. Förutom denna s. k. elektrokemiska kloratbildning kan emellertid även en rent
kemisk kloratbildning äga rum genom att hypoklorit oxideras av fri underklorsyrlighet,
HOC1, enligt formeln:
KOC1 + 2 HOC1 = KC1O3 + 2 HC1.
Härvid förloras, som synes, intet syre. För att denna reaktion skall äga rum fordras, att
lösningen skall vara sur, så att fri HOC1 finnes närvarande. I alkalisk eller neutral
lösning sker däremot ingen nämnvärd kemisk kloratbildning, enär KOC1 resp. OC1’ verka
mindre starkt oxiderande än HO Cl. I en sådan lösning kan man därför maximalt uppnå
ett strömutbyte av 66.7 %. I en sur lösning kan man däremot uppnå ett betydligt högre
strömutbyte, i det att en förlustfri kemisk kloratbildning äger rum. Härigenom blir
koncentrationen av OC1’-jonerna och den genom urladdning av desamma förorsakade
utbytesförlusten liten.
I praktiken arbetar man
därför alltid numera med en
svagt sur elektrolyt vid
elektrolysen. Å andra sidan
får emellertid aciditeten icke
vara för hög, enär
OH’-kon-centrationen då blir så liten,
att ej all vid anoden bildad
klor bindes som hypoklorit
utan en större eller mindre
del bortgår i gasform. Det
är därför av stor vikt, att
aciditeten regleras, så att den
håller sig inom vissa gränser.
Detta kan ske på flera sätt.
Vanligen använder man en tillsats av 2—4 g K2Cr2O7 per 1 elektrolyt. Detta verkar
som ett s. k. buffertsalt och motverkar ändringar i aciditeten.
Kromattillsatsen har även en annan gynnsam inverkan vid elektrolysen, i det den
minskar förlusterna genom reduktion av hypoklorit och klorat vid katoden. Denna
verkan antages bero på, att ett skikt av kromikromat utfälles på katoden, vilket verkar
som ett diafragma. Härigenom försvåras framträngandet av de reducerbara ämnena
till själva katoden, där reduktionen äger rum genom det i atomär form avskilda vätet.
Sedan detta övergått till molekylär form, kan det icke reducera hypoklorit och klorat.
De i praktiken använda cellerna, varav en utföringsform visas i fig. 296, bestå av
lådor av betong eller järn, i vilka katoderna och anoderna nedhänga vertikalt.
Katoderna äro vanligen av järn. Dessa såväl som järnlådorna angripas vid strömavbrott
endast obetydligt av den sura, hypoklorithaltiga elektrolyten, emedan järnet passiveras
i den kromathaltiga lösningen. Stundom skyddar man dock järnlådorna invändigt genom
beklädning med bly eller stengodsplattor. Anoderna äro vanligen av smält magnetit
numera. Dessa gjutas i kokiller i form av ihåliga, nedtill slutna cylindrar och få sedan
mycket långsamt svalna för undvikande av sprickbildning. På grund av magnetitens
relativt dåliga ledningsförmåga göras väggarna tunna och förkoppras på innersidan.
Magnetitelektroderna ha en ganska god hållbarhet. Livslängden uppgår till 2 å 3 år.
Å andra sidan ha de olägenheten att ej kunna belastas med mer än 2—3 A/dm2 och att
Fig. 296. Kloratcell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
