Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
419
de flesta färgstoffer, med undantag för vissa s. k. substantiva färgämnen, icke utan vidare
fixeras på växtfibrerna — en avsevärd del av färgämnet kvarstannar i badet ocb en
möjligen uppkommande färgning blir ej tvättäkta. Här måste ytterligare en process
inskjutas, nämligen textilmaterialets betning, vilken går ut på att genom kemiska
medel göra bomulls- resp, linnefibrerna tillgängliga för färgning på samma sätt som
ylle- ocb sidenvaror. Betningen innebär en impregnering av fibrerna, vanligen med
olöslig tenn- eller aluminiumoxid eller -hydrat. Dessa tillföras garnet eller vävnaden i
form av lösliga salter i vattenbad. Vid textilämnets efterföljande torkning i luften
sönderdelas en del av dessa salter, så att den önskade impregneringen med metalloxid
inträder. Ytterligare en annan färgningsmetod av största tekniska betydelse har man i
den s. k. kypfärgningen, vilken användes bl. a. vid färgningen av textilvaror
medelst indigo. Detta färgämne utmärker sig för sin synnerligen ringa löslighet i vatten
och sådana svaga kemiska reagens, som ej angripa textilfibrerna, men det kan genom
behandling med kraftiga reduktionsmedel överföras i en färglös förening, indigovitt,
som lätt upplöses i vatten och alltså kan tillföras vävnaden på samma sätt som
anilin-färger i allmänhet. Efter vävnadens utsättande för luftens oxiderande inverkan omvandlas
indigovitt åter till den ursprungliga, färgade produkten, indigo eller indigoblått. Metoden
har sitt namn efter den färglösa lösningen av indigovitt, vilken kallas k y p. Då indigo
är det förnämsta färgämnet inom textilfärgningens område, har anilinfärgsindustrien
här medfört användandet av ytterst kraftiga reduktionsmedel, »förkypningsmedel»,
t. ex. hydrosulfit eller sulfoxylat.
Fernissa kan definieras såsom en vätska, fri från uppslammade fasta partiklar
(färgstoffer), använd som förskönings- eller skyddsmedel och möjlig att utstryka till en
tunn, homogen hinna, som i luften intorkar till en hård och genomskinlig ytbeläggning.
Medan målnings- och färgningskonstens historiska ursprung är svårare att utforska,
har enligt engelsmannen A. H. Sabin de äldsta prov av en verklig fernissa påträffats
på föremål ur de egyptiska konungagravarna, vilkas ålder uppskattas till omkring 2 500
år, men fernissarbeten torde möjligen vid omkring samma tid varit bekanta hos kineserna.
I våra dagar har fernissberedningen vuxit till en storindustri, som så gott som fullständigt
och i högre grad än beredningen av färdigblandade färger för konstnärs- eller
hantverks-måleriet flyttat från yrkesmännens verkstäder till ett relativt litet antal specialfabriker.
Med teknikens utveckling och förbrukarnas stegrade fordringar på goda fernissor, lämpade
till de mest skilda ändamål, har en noggrann kännedom om detta område blivit alltmer
svårtillgänglig — den ovannämnde A. H. Sabin indelar fernissorna i icke mindre än sexton
olika klasser, och en av de engelska världsfirmorna på fernissfabrikationens område
påstår, kanske ej utan överdrift, att det existerar två hundra ändamål, som motsvaras av
lika många olika fernisstyper.
Som en första indelning, särskilt med hänseende till fabrikationens art samt
fernissans avdunstnings- och torkningsföreteelser, brukar man skilja mellan oljefernissor eller
feta fernissor och spritfernissor, men talrika övergångs- och mellanformer mellan dessa
produkter förefinnas i marknaden. De förra bestå huvudsakligen av en torkande olja
— linolja, kinesisk träolja eller blandningar av dessa — med däri upplösta hartser, såsom
bärnsten, kopal eller vanligt kolofonium, samt med tillsats, »spädning», av flyktiga
beståndsdelar, vartill terpentin eller de vida billigare — men illaluktande —
petroleum-destillaten av lämplig avdunstningshastighet i första hand komma i fråga. På de senare
åren ha även med konst framställda hartser, särskilt i Tyskland med dess högt utvecklade
kemiska industri, tagits i anspråk vid fernissberedning i stor skala, och från samma, land,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
