Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Färgstofferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGSTOFFERNA.
431
skala som dekorationsfärg. Intressant är i viss mån dess sammansättning, som
fullkomligt motsvarar bly vitt.
Bergblått uppträder som mineral tillsammans med andra kopparfyndigheter, men
kan även erhållas i lämplig form ur kopparsaltlösningar genom tillsats av salmiak och
kalk-mjölk eller kalkvatten.
Talrika billiga blå färgstoffer hava under de senaste årtiondena i samband med den
blomstrande anilinfärgsindustrien sökt sig väg även till den svenska marknaden,
substrat-färger bestående av någon »blå anilin» utfärgad på tungspat eller lerjord. Till dessa
höra »kalkblått», »modeblått», »nattblått», »dalablått», »allmogeblått». Några utgöras
även av biandfärger av ultramarin med någon blå eller grön substratfärg.
Gröna färgämnen. Inom de gröna färgpigmentens klass råder en för mången och
icke minst för lekmannen betydlig förbistring med avseende på benämningarna. De
nu för tiden viktigaste gröna färgstofferna äro nästan samtliga kromhaltiga ämnen
och göra alltså mer eller mindre skäl för namnet »kromgrönt», medan de kopparhaltiga
eller koppar- och arsenikhaltiga gröna färgerna, som under tidigare skeden varit mycket
använda inom både hantverks- och konstnärsmåleriet, nästan fullständigt tillbakaträngts.
Den namngivning, som här nedan följer, förbehåller av praktiska skäl namnet kromgrönt
åt den inom hantverksmåleriet numera vanliga blandning av kromgult och pariserblått,
som i det dagliga livet oftast får bära denna benämning.
Kromoxidgrönt (kromgrönt, Chromoxydgrün, Vert de Chrome, Chrome Green)
består aV kromoxid, Cr2O3, en förening med en mörkt grön nyans och av den allra största
beständighet gentemot angrepp av olika slag och därigenom av stort värde för
konstnärsmåleriet som normalfärgstoff.
Färgstoffet förväxlas ofta med smaragdgrönt, kromoxidhydrat, och torde ha varit
känt från ungefär samma tid. Kromoxidgrönt framställes i allmänhet genom glödgning
av kalium- eller natriumbikromat med svavel, varpå den gröna massan renas genom
ur-lakning med vatten.
Kromoxidhydrat (smaragdgrönt, Guignet’s grönt, Chromoxydhydratgrün, Feuriges
Chromoxyd, Vert de Guignet, Vert Emeraude, Guignet’s Green, Viridian) består kemiskt
av Cr2O(OH)4 och upptäcktes i början av 1850-talet av fransmannen Pannetier, som en
tid lyckades hemlighålla framställningssättet. Färgstoffet erhålles på liknande sätt som
den gröna kromoxiden genom bränning av kaliumbikromat med tredubbla mängden
kristalliserad borsyra, en metod som 1859 offentliggjordes av Guignet. Smaragdgrönt
är i likhet med kromoxid av fullständig beständighet och en pålitlig normalfärg för
konst-närsändamål. Den franska beteckningen Vert Emeraude har vid flera konstaterade
tillfällen, t. o. m. av den framstående schweiziske målaren Böcklin, lett till beklagliga
förväxlingar med den engelska nomenklaturens Emerald Green, vilken utgöres av
koppar-arseniatet kejsargrönt, giftig och högst oäkta vid beröring med svavelhaltiga färgstoffer,
såsom ultramarin, kadmiumgult, vilka överföra kopparn i svart sulfid.
Genom intim blandning av kromoxidhydrat med zinkgult erhålles en serie värdefulla
färgstoffer, permanent - och viktoriagrönt, av god äkthet mot ljus och
alkalier, såsom kalk, men känsliga mot utspädda syror.
Kromgrönt (cinnobergrönt, sidengrönt, olivgrönt) utgöres som ovan antytts av en
blandning, brytningsfärg av kromgult och pariserblått. Fabrikationen kan utföras
genom en enkel sammanblandning av dessa båda beståndsdelar, vilket dock vållar
svårigheter på grund av den blåa färgens hårdhet, som knappt tillåter tillräcklig finmal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
