Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Färgstofferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
FÄRG OCH FERNISSA.
ning, samt blykromatets höga specifika vikt. Oftare blandas därför den lösning, varur
kromgult skall utfällas, med pariserblått i fuktig form, så gott som alltid under tillsats
av större eller mindre mängder tungspat, fällt bariumsulfat eller andra
mineralbeståndsdelar, dels för att underlätta sammanblandningen, dels för att öka utbytet. På grund
av färgämnets kolossala täckkraft, som tillåter framställandet av användbara färgstoff
med ända ned till 5 % rent kromgrönt, medan resten får utgöras av färglös »fyllning»,
är en ringa tillsats av dessa utdrygningsmedel av föga betydelse inom hantverksmåleriet,
vilket jämte emalj fabrikationen är det enda användningsområdet för kromgrönt.
Vilkendera framställningsmetod som än följes gör det emellertid möjligt att genom variation
av de färgade beståndsdelarnas mängd framställa talrika varianter från ljust gulgrönt
till mörkt blågrönt, och genom fyllning med vita färgstoff er erhåller man ytterligare en
utökning av färgskalan med en serie ljusare, mera pastellartade nyanser, som i England
vanligen betecknas med namnet »Brunnswick green». Kromgrönt är av utmärkt
användbarhet och har i hög grad bidragit till de gröna kopparfärgernas försvinnande från
marknaden. Dessa, som ha lägre täckförmåga, tillåta ej samma höga tillsatser av billigt ofärgat
eller vitt material, varigenom kromgrönt redan av ekonomiska skäl blivit en mera
begärlig produkt. Beständigheten är likaledes till kromfärgens fördel, även om denna i
viss mån delar båda sina beståndsdelars svagheter mot yttre inverkan och sålunda är
oäkta, i synnerhet som kalkfärg.
Zinkgrönt är namnet på en serie brytningsfärger innehållande zinkgult och
pariserblått som färgande beståndsdelar i varierande proportioner och mestadels under tillsats
av bariumsulfat eller andra ofärgade substanser. Tillverkningen är fullkomligt analog
med framställningen av kromgrönt, skillnaden ligger blott däri, att blyföreningen utbytes
mot motsvarande zinksalt. Zinkgrönt, som numera torde utgöra det oftast använda gröna
färgämnet vid hantverksmåleriet i olja (färgstoffet är liksom kromgrönt ej kalkäkta),
är av något mindre täckkraft än kromgrönt och tillåter därigenom endast i mindre, grad
utfyllning med tungspat och dylikt men är i stället beständigare och inrymmer en serie
särdeles briljanta nyanser av renare grön färgverkan än motsvarande blyfärg, som vid
direkt jämförelse alltid visar en dragning i en mindre högt skattad olivgrön färgton.
Grönjord (grönocker, Grüne Erde, Terra-Verte, Green Ochre, Verona green) är ett
naturligt förekommande grönt material, en förvittringsprodukt av a u g i t och
horn-b 1 ä n d e, som förekommer mycket allmänt i de mellaneuropeiska länderna. Liksom
järnockrorna förekomma grönockror med synnerligen varierande nyanser, deras färg är
sällan särdeles livlig men värdefull på grund av sin betydande äkthet under alla tänkbara
förhållanden, vilket givetvis gör grönjord till ett omtyckt material inom
konstnärsmåle-riet. En undersökning, utförd av Laurie vid Royal Academy i London på små fragment
av gamla mästares tavlor, har också givit vid handen, att endast naturliga jordfärger
kommit till användning, med grönjord som en framträdande representant. På senare tiden
har emellertid grönjord blivit betydligt undanträngd av de äkta kromoxidfärgerna till
dessa ändamål. En vidsträckt användning finna emellertid grönockrorna, dessa de äldsta
gröna färgstoff er man känner, i förening med färgstoff industriens allra modernaste
produkter, nämligen som substrat för anilinfärgstoffer av olika slag, vilka, utfärgade på
grönjord, ge anmärkningsvärt kalkäkta produkter.
Koboltgrönt (Rinmans grönt), först beskrivet av den svenske kemisten Sven Rinman
år 1780, är till sin sammansättning liknande koboltblått och innehåller kobolt- och
zinkoxid. Liksom koboltblått tjänar den endast, på grund av sitt höga pris, till
konstnärs-ändamål och fyller här de största fordringar med avseende på äkthet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
