Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Färgstofferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGSTOFFERNA.
443
CO
ii
II
CO
antracen, Ci4H10 antrakinon alizarin
Varje sexhörning representerar en bensolkärna. Denna serie av föreningar är på sätt och vis
typisk för de organiska färgämnenas kemi. Antracenet är en ofärgad kropp, antrakinonet,
innehållande den mellersta (kinoida) kolringen som kromofor grupp, är färgat, alizarinet, med ytterligare de
två auxokroma (saltbildande) OH-grupperna, ett värdefullt färgämne.
Utom alizarinet innehåller krapproten ytterligare ett med detta besläktat färgstoff,
purpurin, men naturen har härvidlag vida överträffats av kemisternas arbete, vilket
frambragt över ett hundratal värdefulla varianter, som under namn av alizarin-,
helin-don-, algol- och indantrenfärgstoffer finna allmän användning.
Indigons användning som färgämne är urgammal. I Europa erhölls indigon från
medeltiden allmänt ur vejden, Isatis tinctoria, vilken växer vild i nästan hela vår
världsdel men även blivit föremål för en intensiv odling, vilken dock till sist dukade under i
konkurrensen med den från Ostindien härstammande indigon ur indigoferaarterna.
Det vetenskapliga utforskandet av indigons kemiska sammansättning, som bildade
utgångspunkten för dess framställande på kemisk väg, är ett storverk av den tyske
kemisten Adolf von Baeyer och utfördes under åren 1860—1878. Baeyers arbeten
utmynnade i indigons fullständiga syntes, men den väg, som ledde från
utgångsmaterialet (i detta fall orto-nitrofenylättiksyra) till den färdiga indigon, var av ekonomiska
skäl ej användbar för direkt industriellt utnyttjande. Ända till 1897 dröjde det alltså,
innan en praktiskt användbar metod, den ÜEUMANNska indigosyntesen, förelåg i
utarbetat skick, vilket dragit en kapitalinsats av inemot 20 miljoner kronor, en summa som
dock några år senare återvanns genom endast ett års produktion. Denna metod för
in-digoframställningen har länge varit i bruk vid »Badische Anilin und Soda»-fabrikernas
anläggningar.
Översikt över Heumanns indigosyntes.
Naftalin (ur stenkolstjära) oxideras med rykande svavelsyra till ftalsyra vid närvaro av
kvicksilversulfat. Svavelsyran öveigår därvid i svaveldioxid, som medelst den s. k. kontaktmetoden åter
■överföres i svavelsyra.
naftalin, C10H8
/ \ COOH
\/~COOH
ftalsyra
Ftalsyran överföres medelst ammoniak i ftalimid, vilken genom oxidation med natriumhypoklorit
nedbrytes till antranilsyra.
/\CO\ ,^Vc00H
I >NH
\/CO/ \/ NH2
ftalimid antranilsyra
Genom inverkan av monoklorättiksyra (CH2C1 • COOH) på antrinilsyran överföres denna i
fenyl-glykokoll-orto-karbonsyra; den sistnämnda kroppen smältes vid 200° med vattenfritt alkali och
övergår i indoxylkarbonsyra, vilken med lätthet (redan av luftens syre) överföres i indigo.
/\ COOH
z NH • CH2 • COOH
fenylglykokoll-o-karbonsyra
/ \_ CO\
/CH-COOH
V~nh/
indoxylkarbonsyra
■NHZ\
indigo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
