Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Fernissindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
färg och fernissa..
Theophilus i början av 1200-talet i en utredning över dåtida konsthantverk: schedula
di-versarum artium, fullbordad med en så utmärkt noggrannhet, att den framstående
konstnären Arnold Böcklin vid sina försök att framställa vackra och hållbara färger kunde
använda denna gamla bok till sina recept. Under hundratals år bedrevs
fernissframställ-ningen därefter endast i mycket blygsam skala av artisterna för eget behov —
användandet av fernissa spelade en större roll inom konstnärsmåleriet då än nu men var
synbarligen av underordnad betydelse inom de grövre hantverken.
Enligt Livache skola de första fernissfabrikerna ha uppvuxit i England på
1790-talet. Senare spred sig kännedomen om de engelska fernissornas sammansättning och
framställning till kontinenten och Amerika.
Sammansättningen av de nutida oljefernissorna är jämförelsevis enkel; de bestå
samtliga av de tre komponenterna harts, torkande olja och flyktigt spädningsmedel
(förtunning), vartill kommer en obetydlig kvantitet sickativ. Icke desto mindre är
framställningen av goda oljefernissor en konst, som fordrar lång erfarenhet och en djupgående
kännedom om de olika egenskaperna hos de hartser och oljor, som äro nödvändiga för att
frambringa en förstklassig produkt. Till detta kommer, att den kemiska analysen av
blandningar av hartser och oljor av de slag, som förekomma i en fernissa eller lackfärg,
utgör ett synnerligen svårlöst, ännu till väsentliga delar ouppklarat problem. Detta har
bland annat medfört, att offentliggörandet av patent inom fernissfabrikationen är en
mycket ovanlig företeelse, de olika fabrikerna kunna på detta område skydda sina
intressen betydligt mera effektivt genom att iakttaga sekretess inom sina organisationer.
De vid fernissfabrikationen använda hartserna äro talrika. Det vanligaste, billigaste
hartset, kolofonium, erhålles ur amerikanska och franska pinusarter såsom den fasta
återstoden efter avdunstning av de flyktiga terpentinoljorna ur stammarnas tjockflytande
sekret (tjock terpentin). Till sin kemiska sammansättning består kolofonium av en serie
högmolekylära organiska substanser, huvudsakligen s. k. hartssyror (abietinsyra,
kolo-fonsyror, vilka utforskats av de svenska kemisterna Klason och Vesterberg). Värdefullare
hartsmaterial för fernissindustrierna erbjuda de talrika kopalsorterna, mestadels
härstammande från Afrika och Australien och betydligt hårdare än det vanliga hartset. Några
vanliga sorter äro Sierra Leone-, Kongo-, Sansibar- och Kaurikopal. De värdefullaste
kopalsorterna äro de ur jordlagren uppgrävda fossila produkterna, bland vilka Nya
Zeelands kaurikopal (ur Dammara Australis) är det kanske mest använda. Den bästa fossila
kaurin är emellertid genom de gångna årtiondenas rovdrift redan i det närmaste förbrukad,
varför det harts, som numera står till förfogande, till övervägande del består av de något
mjukare kopalsorter, som uppstått i modern tid, och samlas direkt från de hartsgivande
träden. Om råvaran alltså på detta sätt försämrats, uppväges dock denna omständighet
i viss mån av framsteg i fabrikationsmetoderna, hartsernas omsorgsfulla smältning,
införandet av träoljan o. s. v., varigenom man fortfarande är i stånd att frambringa fullgoda
fernissfabrikat.
Det allra värdefullaste hartsmaterialet utgöres av bärnsten, ett rent fossilt harts,
bildat av förhistoriska barrträd (Pinus succinifer), vilka ha vuxit i synnerhet på de forna
landpartier, vilka numera utgöra Östersjöns botten. De huvudsakliga fyndorterna äro
belägna vid de sydligare Östersjökusterna, dock påträffas bärnstenen även i Frankrike
samt i England vid kusterna av Essex och Suffolk. Bärnsten innehåller rikliga mängder
av estrar av bärnstenssyran, vilken även för farmaceutiskt bruk ännu utvinnes genom
hartsets torrdestillation. På grund av sin utomordentliga hårdhet och beständighet
användes bärnstenen förr i stor utsträckning vid fabrikationen av den finaste fernissorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
