Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Om bränslen. Av Evert Norlin - Bränslens allmänna egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM BRÄNSLEN.
Av professor Evert Norlin.
BRÄNSLENS ALLMÄNNA EGENSKAPER.
Bränslen äro i allmänhet ämnen, vilka vid förbränning, d. v. s. omsättning med
luftens syre, utveckla stor mängd värme och vilka antingen äro rikligt förekommande
i naturen eller kunna framställas till lågt pris i stora mängder på industriell väg, så att det
alstrade värmet till låg kostnad kan utnyttjas i hushåll eller inom industrien för
uppvärmning eller kraftalstring. Bränslena utgöras huvudsakligen av kol, enär de bestå av olika
kolföreningar.
De viktigaste bränslena äro:
a) fasta, varav i naturen förekommande: ved, torv, brunkol, stenkol samt antracit, och
med konst framställda: träkol och koks.
b) flytande, varav i naturen förekommande: bergolja, och med konst framställda:
bensin, fotogen, solarolja och mera tjockflytande brännoljor samt vidare bensol,
tjär-oljor, skifferolja och vanlig sprit.
c) gasformiga, varav i naturen förekommande: jordgas, samt med konst alstrade:
kokseri-eller lysgas, luftgeneratorgas, vattengas och kraftgas.
För de olika bränslena äro deras kemiska och fysikaliska egenskaper avgörande i fråga
om deras verkningssätt och användbarhet för olika ändamål. I det följande redogöres
för en del sådana egenskaper, deras bestämmande och praktiska betydelse.
Vattenhalt eller fuktighet. De flesta fasta bränslen hava en viss för varje
bränslesort säregen vattenupptagningsförmåga eller hygroskopicitet, vilket gör, att om de få
självtorka i fria luften till »lufttorrhet», så komma de att innehålla en inom vissa gränser
i förhållande till luftens relativa fuktighet stående, ganska konstant vattenhalt. Denna
luftfuktighet är högst hos ved och avtar i ordning hos torv, brunkol, yngre stenkol och
är lägst hos äldre stenkol och antracit. Vattenhalten bestämmes hos fasta bränslen genom
förtorkning av ett större prov till luftfuktighet, varvid viktförlusten motsvarar s. k. I:a
fuktighet. Efter provberedning av det förtorkade provet erhålles s. k. II:a fuktighet
genom uppvägning och torkning av 1 g av provet en timme vid c:a 103° C i torkskåp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
