Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Om bränslen. Av Evert Norlin - Bränslens allmänna egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÄNSLENS ALLMÄNNA EGENSKAPER.
451
Fig. 302. Apparat för vättenbestämning
genom destillation med xylol eller liknande
lösningsmedel.
Med ledning av värdena på I:a och II:a fuktighet beräknas den totala vattenhalten. Vid
fasta bränslen, som innehålla flyktiga beståndsdelar, och vid flytande bränslen kan
vattenhalten icke bestämmas genom torkning. Vid dessa sker bestämningen genom att
man i destillationsapparat till provet sätter xylol eller annat liknande lösningsmedel. Vid
dess destillation medföljer vattnet, och destillatet upptages i graderat mätkärl, vari
vattnet avskiljer sig från lösningsmedlet och bildar ett undre skikt, vars volym kan direkt
avläsas och vattenhalten sedan beräknas, se fig.
302. Hos gasformiga bränslen bestämmes
fuktigheten (vattenångan) genom att en uppmätt
volym gas ledes genom vägt s. k.
absorptions-kärl, vilket är fyllt med ett vattenupptagande
ämne, såsom kornigt, glödgat klorkalcium eller
fpsforsyreanhydrid, utbredd på glasull. Ur
absorptionskärlets viktökning kan gasens
fuktighetshalt uträknas.
Det i ett bränsle ingående vattnet är att
anse som en värdelös barlast. Vid inköp av
bränslen efter vikt måste man nämligen betala
lika mycket för vattnet som för det torra
bränslet, och vattnet ökar transportkostnaden
för detsamma. Därtill kommer, att vattnet är
direkt skadligt i det avseendet, att en del av
det vid förbränningen alstrade värmet åtgår
till förgasning av vattnet. Möjligt är
emellertid, att vattenhalten i vissa fall gör nytta
genom att reglera bränslets
förbränningshastig-het, så att denna inte blir alltför våldsam.
Askhalt eller mineralämnen. Av bränslena
är det egentligen endast torv, brunkol, stenkol
och antracit, som innehålla nämnvärd askhalt.
Denna bestämmes genom att förbränna 2 g av
ett finfördelat genomsnittsprov till en viss
sluttemperatur, t. ex. 750—800° C, och väga den bildade askan. Det bör. beaktas, att
mineralämnen vid förbränning i praktiken och även vid inaskning på laboratoriet
kunna omvandlas och delvis sönderdelas, vilket gör att som regel den funna äskhalten
är något (c:a 13 %) lägre än ursprungliga mineralämneshalten i ett bränsle.
Liksom vattnet äro mineralämnena i stort sett värdelösa, tyngande beståndsdelar
i bränslena, ty de deltaga icke vid bränslenas förbränning eller förgasning, och de nedsätta
värmevärdet per vikt- eller volymenhet. Askbildningen kan dessutom förorsaka en del
olägenheter, enär aska särskilt med låg smältpunkt lätt förslaggas och ofta kan
innesluta avsevärda mängder kolsubstans, som vid slaggningen av eldstäder medföljer aska
och slagg och går förlorad. Är askhalten stor, ökas arbetet med eldningen och med
hanteringen av bränsle och bildad aska samt slagg. Allt detta medför, att askhalten
nedsätter ett bränsles värde med större procentdel än som motsvaras av askhaltens
numeriska värde, och härtill tages hänsyn i de fall, då bränslen försäljas på basis av
analys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
