Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Fett Och oljor. Av C. W. A. Kleine - Olika slag av animaliska fetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
FETT OCH OLJOR.
av salvartad, grynig konsistens, vanligen förorenat av limämnen, vilka, då de snart
övergå i förruttnelse, i de flesta fall giva fettet en dålig lukt. Smältpunkten varierar
mellan 21 och 23° och stelningspunkten mellan 15 och 18°.
Genom avpressning erhålles en olja, vilken på sina ställen användes som
smörjmedel. Denna olja liknar till sina egenskaper den ur klövar utvunna klövfotsoljan,
vilken i raffinerat tillstånd användes såsom smörjmedel för symaskiner, klockor och vissa
krigsredskap.
I de krigförande staterna användes ur friska ben framställt benfett under kriget
med gott resultat såsom stekflott.
Ullfett. Detta fett förekommer i fårull. Det s. k. råa ullfettet är dock på grund
av utvinningsmetoden uppblandat med de fettsyror, det till ulltvätten använda
tvättmedlet innehåller, beroende på att de ullfettet innehållande tvättvattnen för
utvinnande av fetthalten surgöras med mineralsyror, varvid icke endast ullfettet utfälles utan
även tvättmedlets fettsyror.
Genom rätt komplicerade metoder utvinnes ur det råa ullfettet det rena fettet,
vilket kallas lanolin. Lanolinen är ett halvgenomskinligt, gulvitt fett med svag lukt.
Konsistensen är segt salvartad.
Smältpunkt 39—42° och stelningspunkt 36—-41°. Det låter sig i smält tillstånd
emulgera med vatten i viktförhållandet 1:1, vilket vatten det sedan även efter
stelnandet icke avskiljer.
Lanolin användes till kosmetiska preparat, tvålar och inom medicinen. I kemisk
bemärkelse står lanolinen mellan glyceriderna och vaxarterna och närmar sig i flera
av sina egenskaper de senare.
Valolja. Valarterna, vilka äro däggdjur, leva i de större haven. De hava
fettavlag-ringar under huden och i bukhålan, hos vissa sorter i huvudet. Valfångsten bedrives
huvudsakligen i Södra Ishavet, men valfångst bedrives även vid Japans, Sydafrikas och
Amerikas kuster samt Norges västkust. Trots den intensiva jakt på val, som pågått
de senaste trettio åren, visar fångstresultatet ingen tendens att sjunka utan stiger
tvärtom från år till år. Världsproduktionen under år 1932 utgjorde 425 000 ton.
Valfångsten bedrives från s. k. flytande kokerier, vilka äro moderfartyg för de
mindre båtar, vilka jaga valen. Valen skjutes numera med harpunkanoner. Den
dödade valen uppblåses med luft och bogseras därefter till moderfartyget. Späcklagret
under huden kallas »blubber». Blubberns fetthalt varierar mellan 80—95 %. Först
avlägsnas blubberskiktet, vilket arbete kallas »flänsning» och företages, medan valen
ännu ligger långsides med kokeriet. Härefter hissas den flänsade valen ombord och
söndersågas, för att man skall kunna komma åt inre fetthaltiga partier.
Efter flänsningen males blubbern och urkokas sedan i ångkokare. Oljan från
blub-bern är vit, klar och har obetydlig lukt men typisk fisksmak. Den olja, som utvinnes
ur de inre fetta vlagringarna, har obehaglig lukt och smak samt är av mörkare färg.
Valoljan stelnar vid —2° och smälter vid —6°. Tidigare användes valoljan
uteslutande för tekniska ändamål, men genom de nya metoder, genom vilka man lyckats
att på kemisk väg ur valoljan framställa ett fett, som i väsentlig grad har samma
egenskaper som svinflott, hava de bästa valoljesorterna även fått användning som
matnyttigt fett. Dessa nya metoder behandlas utförligt i kapitlet »Fetthärdning».
Sälolja. Såsom sälolja betecknas oljan från såväl den egentliga sälen som från
valross, sjölejon och sjöelefant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
