Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Kautschuk. Av K. F. Hagelin - Den fabriksmässiga tillverkningen av kautschukvaror - Kautschukens vulkanisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
KAUTSCHUK.
gummi. De kommo till det resultatet, att den upptagna svavelkloruren är konstant
oberoende av i hur stort överskott den tillsättes, och de kalkylerade slutprodukten
enl. formeln (C1OH16)2S2C12.
Samma forskare utförde senare följande experiment med varmvulkanisering. De
löste kautschuk i cymol i sådan koncentration, att 100 ccm lösning innehöll två gram
kautschuk. Till en serie sådana satser om 100 ccm sattes respektive 1, 2, 3, 4 o. s. v.
upp till 8 gram svavel. Under omröring med kolsyra uppvärmdes satserna till 170° C.
De produkter, som erhöllos, höllo icke i något fall mera än 32 % bundet svavel, och
resultatet överensstämde således med Webers formel C10H16S2 samt visade, att här troligen
föreligger en kemisk förening, som representeras av en formel. Spence och hans
medarbetare i U. S. A. studerade den hastighet, med vilken fritt svavel extraheras från
vul-kaniserat gummi medelst varm aceton. Han kom till den slutsatsen, att de sista
mängderna fritt svavel bortföras mycket sakta och att man slutligen når en punkt, då
ytterligare svavel ej kan extraheras. De ansågo därför, att det svavel, som ej lät sig
extrahera, måste hava ingått i kemisk förening under vulkaniseringen. Vad beträffar det
fria svavlet instämde de dock med Ostwalds teori om absorption.
H. Loewen utförde mycket intressanta experiment, som offentliggjordes i
Gummi-Zeitung 1913. Han förfäktade den åsikten, att svavlet först löstes i kautschuken och
därefter ingick kemisk förening med densamma.
För att undersöka detta placerade han en liten kvantitet kautschuk försatt med
10 % svavel i mikroskopet och uppvärmde den successivt till 130—140° C samt gjorde
under tiden observationer med jämna mellanrum. Först smälte svavlet, och de
bildade kulorna kunde ses genom själva kautschuken. Därefter fördelade de sig
över hela massan, och vid fortsatt uppvärmning blev massan klar och genomskinlig.
Om massan efter fullbordad uppvärmning avkyles, förblir den klar, ty när överskottet
av svavel separerar, sker detta genom kristallisering, således på samma sätt som i en
lösning. Han fann även, att svavel är mera lösligt vid högre grad av vulkanisering, och
påpekade det faktum, att hårdgummi ej »blommar» (slår ut), även om det har en stor
procent fritt svavel. Detta förklarar han på så sätt, att svavlet vid denna höga
vulka-niseringsgrad är mera lösligt och därför förblir i lösning. Loewen utförde även ett annat
försök, i det han lade litet kautschuk ensamt i mikroskopet och placerade smält svavel
vid kautschukens kanter. Vid de reguljära uppvärmningsintervallerna gjorde han
observationer och fann, att svavlet diffunderade in i kautschuken på samma sätt, som om
den ena substansen skulle lösas i den andra. Loewens experiment förde honom till den
åsikten, att vulkaniseringen var en verklig kemisk process.
Som sammanfattning av ovanstående korta redogörelse över vissa vetenskapliga
experiment och teorier framgår, att vulkaniseringsprocessen utan tvivel måste
betraktas-som en kemisk reaktion. Såsom framhållits kan denna reaktion alltefter önskan
fullföljas till olika grad av vulkanisering genom variation av svaveltillsatsen, temperaturen
och vulkaniseringstiden. Då vulkaniseringen skall praktiskt utföras av
gummifabrikerna, kan man emellertid ej utan risk att erhålla mindervärdiga produkter i större
utsträckning variera de båda förstnämnda faktorerna. Det är i huvudsak genom
variation av vulkaniseringstiden, som man uppsöker en kautschuksorts
vulkanisationsop-timum, d. v. s. den punkt, vid vilken de bästa fysiska egenskaperna erhållas som resultat.
Man prövar sig till det vulkanisationsförhållande, som ger det vulkaniserade gummit
dess-största avslitningsförmåga, parad med dess största elasticitet och bästa
återhämtnings-förmåga efter viss tids sträckning. Detta vulkanisationsoptimum varierar mycket med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
