Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Kautschuk. Av K. F. Hagelin - Den fabriksmässiga tillverkningen av kautschukvaror - Kautschukens vulkanisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAUTSCHUKENS VULKANISERING.
587
Teorier för vulkanisering. De första vetenskapliga undersökningarna rörande
kautschukens vulkanisering utfördes av Weber. Huvudpunkterna av hans rön och av hans
på desamma grundade teori äro följande.
Tidigare hade den uppfattningen gjort sig gällande, att då kautschuk blandades
med svavel och därpå upphettades, inträdde en substitution. Weber visade
följdriktigt, att detta var fel, ty om så vore förhållandet, måste en ofantlig
svavelväteutveckling äga rum, vilket strider mot erfarenheten. Sålunda blev substitutionsteorin förkastad,
och Weber framhöll, att en addering i stället ägde rum. Om man nämligen godkänner
den formel, som Harries föreslagit, skulle kautschuken ha två dubbelbindningar, vid
vilka addition är möjlig.
Vulkaniseringen skulle därför hava följande kemiska förlopp:
CH3- C • CH2 • CH2 • CH CH3 • C • CH2 • CH2 • CH
+ 2S—8 ! | 8
CH • CH2 • CH2 • C - CH3 CH• CH2 • CH2 • C - CH3
Detta skulle gälla för den med svavel helt mättade kautschuken eller hårdgummit
(eboniten), som också alltid håller en konstant kvantitet bundet svavel, nämligen
omkring 32 %.
Weber påpekade, att det kvantum svavel, som verkligen ingår förening under
vulkaniseringen, till viss utsträckning är beroende av flera faktorer, men att den
viktigaste av dessa emellertid är hur stor kvantitet svavel, som finnes närvarande och i
stånd att deltaga i reaktionen. För det andra inverkar temperaturen, vid vilken
vulkaniseringen utföres, och för det tredje den tid, under vilken denna temperatur får verka.
Genom att man varierar dessa förhållanden, erhålles gummi med olika grad av
vulkanisering, varierande från mjukaste konsistens till ebonit. För att erhålla ett
jämförbart uttryck för dessa olika grader av vulkanisering föreslog Weber beteckningen
»Vulkaniseringskoefficient». Hos alla sorter vulkaniserat gummi kan man nämligen tala
om minst tre olika slags svavel. Man har »totala svavelmängden», »fritt svavel» och
»bundet svavel». Det senaste har ingått förening med kautschuken. Det är proportionen
mellan detta senare svavel och kvantiteten gummi i slutprodukten, som kallas
vulkaniseringskoefficient. Det olyckliga är dock, att samma vulkaniseringskoefficient lämnar
helt olika resultat med olika gummisorter och t. o. m. med samma gummisort, om den
behandlas på olika sätt.
Weber kom till den slutsatsen, att de olika stadierna av vulkanisering kunde
representeras av tio föreningar mellan kautschuk och svavel. Den lägsta av dessa skulle
vara (C10Hl6)10 S2 (=3.2 % bundet svavel), den högsta C]0H16S2 (=32 % bundet svavel).
Ostwald framlade en teori för vulkaniseringen, som höll före, att processen, med
anledning av vissa fakta, bäst förklarades ur den synpunkten, att kautschuken
absorberade svavlet och att Webers teori om kemisk förening ej höll streck i vissa
avseenden.
Hinrichsen och E. Kindscher studerade den reaktion, som ägde rum vid
kall-vulkanisering, och offentliggjorde en del resultat år 1910. De iordningställde av en känd
kvantitet kautschuk en lösning i bensin, till vilken de sedan satte en känd kvantitet
svavelklorur, även löst i bensin, och läto reaktionen verka under tre veckors tid. Genom
att därefter bestämma den svavelklorur, som ej undergått förändring, kunde de genom
differensen räkna ut hur mycket av densamma, som förenat sig med den kända vikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
