Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Garveriindustri. Av Sture Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
GARVERIINDUSTRI.
Hudarnas förbehandling. Hudarna kunna icke direkt behandlas med garvämne
utan måste först löpa igenom en rad förberedande arbeten i det s. k. kalkhuset, vilka
äro av den allra största vikt för det blivande lädret. Dessa kalkhusarbeten äro så
betydelsefulla, att om här göres ett missgrepp, är det så gott som omöjligt att reparera det
i de efterföljande garvningsoperationerna. Oaktat dessa arbeten ej hava någon
garvande karaktär av huden, kan man dock påstå, så paradoxalt det än låter, att lädret göres
i kalkhuset.
Vekning. Efter uppsortering och vägning av hudarna i rå varumagasinet nedhängas
de i stora vattenbassänger för att befrias från smuts, blod och konserveringsmedel.
Denna operation kallas vekning (av det tyska weichen = uppmjuka) och avser att icke
blott rengöra hudarna utan även uppmjuka dem, så att de befinna sig i samma
kondition, som när de avtagits från djuret. Vekningstiden och sättet för vekningen är helt
beroende av det sätt, på vilket hudarna äro konserverade. Färska hudar underkastas
blott och bart en sköljning för rengöring. Våtsaltade hudar få hänga 1 å 2 dygn eller
så länge, att de äro befriade från saltet. Torra hudar få hänga ännu längre, och för
att bliva riktigt uppmjukade måste de även mekaniskt behandlas i roterande valkfat
med rinnande vatten. Tiden måste noga avpassas. För kort vekningstid kan medföra,
att hudarna ej äro fullständigt eller likformigt uppmjukade, vilket menligt inverkar på
efterföljande processer. Vid lång vekningstid befarar man för livlig
bakterieverksamhet, som nedbryter hudsubstansen, vilket betyder viktförlust och »lös narv» på det
färdiga lädret. För hög temperatur och för mycket vatten i förhållande till kg hud verkar
ävenledes skadligt. Vekvattnet bör vara mjukt och i möjligaste mån fritt från organiska
ämnen, som erbjuda god jordmån för bakterier. För hårt vatten, d. v. s. över 15
hårdhetsgrader, orsakar en svällning av huden, som är till nackdel för efterföljande
avhår-ningsprocess. Lämpligaste förhållandet mellan mängd vatten och hud bör ungefär vara
4: 1 och fördelaktigaste temperaturen mellan 12 och 15° C., varvid man löper minsta
risken för skadlig bakterie verksamhet.
Avhårniug och kalkning. När hudarna äro väl uppvekade, blir nästa uppgift
att avlägsna överhuden (epidermis) tillsammans med håret och samtidigt svälla och
uppluckra fiberknippena i läderhuden (corium) för att göra huden mera mottaglig för
garvämnena. Detta ernås genom avhårningsprocessen i kombination med kalkning.
Härvid använder man sig av följande metoder:
1) Smultning
2) Vitkalkning
3) Svavelnatriumkalkning
4) Ansvedning
5) Enzymbehandling.
Man använder den ena eller andra metoden beroende på dels den lädersort, man
vill tillverka, dels huruvida man vill tillvarataga håret eller ej. Den äldsta
avhårnings-metoden är smultning, som grundar sig på en förruttnelseprocess i överhudens slemlager.
Denna föråldrade metod användes understundom ännu fortfarande för t. ex. fårskinn
för att bättre kunna bevara den värdefulla ullen eller vid sullädersberedning för att
spara hudsubstansen. Man särskiljer kall och varm smultning. I båda fallen användes
en smultningskammare — vanligen belägen under jorden. För den varma smultningen
är golvet i kammaren försett med dubbel botten, där varmt vatten eller ånga ledes fram,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
