Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Om sprängämnen och krut. Av Ovar Bergström och Gunnar Bark - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
762
OM SPRÄNGÄMNEN OCH KRUT.
10 till 30 % gelatinerad nitroglycerin, c:a 10 % nitronaftalin eller andra ämnen. För
nedsättning av explosionstemperaturen försättas dessa sprängämnen ofta med
klor-natrium o. d. Dessa säkerhetssprängämnen för kolgruvor ha fått en mycket stor
användning, och en avsevärd del av de kolproducerande ländernas sprängämnesproduktion
utgöres just av sådana.
Även andra s. k. »säkerhets sprängämnen» ha under de senaste åren framkommit,
nämligen sådana som genom sin okänslighet mot slag, stötar och upphettning erbjuda
större säkerhet vid handhavandet än dynamiten. Även dessa ha funnit en vidsträckt
användning, då det gällt vägbyggnader, sprängning av stubbar, lösa jordstenar o. d.
Dessa sprängämnen innehålla i allmänhet ammoniumnitrat som huvudbeståndsdel, men
även vissa klorat- och perkloratsprängämnen äro att hänföra hit.
Sedan flytande syre börjat framställas i teknisk skala, användes detta tillsammans
med poröst kolpulver för sprängämnesändamål. Dessa s. k. »flytande luft-sprängämnen»
funno under världskriget, då tillgången på glycerin var synnerligen knapp, en mycket
stor användning, i synnerhet i Tyskland.
Sedan Abel lyckats framställa en stabil nitrocellulosa, gjordes många försök att
använda detta ämne som drivmedel i skjutvapen, men dessa kröntes dock ganska sent
med framgång. Nitrocellulosan hade under tiden bl. a. använts till celluloid,
och vid fabrikationen av denna hade man lärt sig, att dess
förbränningshastig-het kan minskas och regleras medelst lösningsmedel. Det var just nitrocellulosans stora
förbränningshastighet, som lade hinder i vägen för dess användbarhet som drivmedel.
— Fransmannen Vieille lyckades 1885 framställa en produkt av nitrocellulosa med
lagom förbränningshastighet för att kunna användas som drivmedel. Detta »röksvaga krut»
erhöll han genom att från en lösning av nitrobomull i ättiketer eller aceton avdunsta
lösningsmedlet. Ett annat krut av samma typ uppfanns mot slutet av 1880-talet av
svensken Skoglund.
Men även på detta område har vår landsman Alfred Nobel bidragit till utvecklingen.
Hans uppfinning att blanda de båda sprängämnena nitroglycerin och bomullskrut och
därvid framställa ett relativt långsamt brinnande krut väckte på sin tid ett
oerhört uppseende. Väldiga mängder av denna hans »ballistit» ha förbrukats under senaste
kriget.
Av de speciellt för militärt ändamål använda sprängämnena ha vi att anteckna den
av fransmannen Turpin införda pikrinsyran. Detta ämne var sedan omkring 100 år
bekant, men det var Turpin, som upptäckte dess explosiva egenskaper. Genom
pikrin-syrans införande blev artilleritekniken helt omlagd, i det att projektiler med högbrisant
laddning började användas. Förut betjänade man sig i första hand av projektilens levande
kraft för demolering. I den moderna artilleriprojektilen finnes även en sprängladdning,
som vid eller strax efter anslaget bringas till explosion, varigenom dess verkan blir
mång-falt större. Emellertid bildar pikrinsyran med metaller stötkänsliga pikrater, och då dessa
givit upphov till en mångfald av olyckor, har man sökt få fram ett mera lämpligt ämne.
Omkring 1900 började man vid Schlebusch i Tyskland framställa trinitrotoluol, »trotyl»,
som visade sig fylla alla fordringar på ett sprängämne av detta slag. Under världskriget
voro så gott som alla stater inrättade för tillverkning av trotyl. — Under de senaste
åren hava även framkommit andra högbrisanta ämnen, såsom hexanitrodifenylamin,
tetranitrodimetylanilin, tetranitroanisol o. a., vilka fått stor betydelse som militära
sprängämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
