Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Om sprängämnen och krut. Av Ovar Bergström och Gunnar Bark - Sprängämnenas allmänna egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÄNGÄMNENAS ALLMÄNNA EGENSKAPER.
765
Fig. 480. Diagram över sambandet mellan
laddningstäthet och detonationshastighet.
ökas med ökad laddningstäthet A för att sedan den nått ett tämligen skarpt begränsat
maximum hastigt sjunka ned mot noll. En alltför stor sammanpressning åstadkommer
alltså, att sprängämnet ej längre detonerar. Det blir vad man kallar »dödpressat». De
pulverformiga sprängämnena dödpressas relativt lätt. Ju mera plastiskt ett sprängämne
är, desto mindre låter det sammanpressa sig
och desto svårare är det att dödpressa.
Ett sprängämne kan bringas till
explosion på flera olika sätt, t. ex. genom
rivning, slag eller eld. Viktigast är dock
initi-eringen med ett annat sprängämne, ett s. k.
»initialsprängämne». — Med avseende på
känslighet för eld kan man indela
sprängämnena i tvenne grupper, nämligen de, som
explodera vid beröring med en låga, samt
de, som endast brinna eller ej alls röna
någon inverkan därav. De sprängämnen,
som enbart genom antändning regelbundet
kunna bringas till explosion, kallas direkt
exploderbara. Till denna grupp höra
svartkrutet och initialsprängämnena. Övriga
sprängämnen fordra den kraftiga impulsen från ett annat exploderande sprängämne,
för att säker och fullständig explosion skall inträda. — Gränsen mellan dessa båda
grupper är dock ingalunda skarp. Om nämligen en tunn sträng av dynamit antändes i fria
luften, brinner den jämförelsevis lugnt. Är strängen däremot grov och skyddas mot
bortledning av värme, så stegras reaktionshastigheten mer och mer, förbränningen blir
allt livligare, och då en viss gräns nåtts, kan explosion inträda. Skulle man tänka sig
denna metod använd vid praktiskt bruk, inses lätt, dels att en stor mängd
sprängämne skulle förbrukas i onödan, dels att ett sådant tillvägagångssätt ej alltid skulle föra
fram till målet. Dynamiten behöver en kraftigare impuls av ett annat exploderande
sprängämne, en kraftigare initiering. Detta gäller även alla sprängämnen, utom de
direkt exploderbara.
För att ett sprängämne skall vara användbart för praktiskt bruk, fordras, att det ej
är alltför känsligt för rivning och stötar. Det får ej heller vara så känsligt för vatten,
att det vid lagring eller vid skjutning i vattenfyllda borrhål alltför mycket minskar eller
helt förlorar sina explosiva egenskaper.
I det föregående ha bl. a. behandlats följande viktiga egenskaper hos sprängämnena:
storleken av den vid explosionen utvecklade gasmängden, gasernas sammansättning
och egenskaper, deras temperatur och tryck, den frigjorda energimängden,
laddnings-tätheten och energikoncentrationen. Vi vilja nu införa ytterligare ett begrepp, brisansen.
På detta begrepp har man tyvärr ej någon oomstridd definition, men den bästa och
allmännaste torde vara den av Kast uppställda. Han anser följande faktorer böra komma
till uttryck i brisansformeln, nämligen detonationshastigheten och energitätheten.
7
Han formulerar brisanstermen, B, på följande sätt: B — E — d, där E är den frigjorda
energimängden, V detonationshastigheten, l sprängämnessträngens längd från
tändnings-punkten och d laddningstätheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
