Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Om sprängämnen och krut. Av Ovar Bergström och Gunnar Bark - Initialsprängämnen och tändmedel - Krut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
792
OM SPRÄNGÄMNEN OCH KRUT.
Fig. 506.
Elektrisk
tändhatt.
Variationer i stubinens bränntid kunna medföra fara vid användandet. Genom
för lös spinning blir hastigbeten större, vilket har till följd för tidig skottlossning. Genom
avbrott i krutkärnan däremot kan stubinen antingen slockna, eller också kan stark
fördröjning av tändningen inträda. Hos de bättre fabrikaten förekomma sådana
felaktigheter mera sällan.
Förutom krutstubin har man även detonerande stubin, som antingen består av ett
blyrör fyllt med trotyl eller av en kärna av pentrit (pentaerythrittetranitrat)
omspun-nen med jute- eller bomullsgarn. Sådan detonerande stubin har en explosionshastighet
av c:a 5 000 m/sek. Den tändes med tändhatt och kan på grund av sin stora
detona-tionshastighet och slagkraft användas för direkt initiering av sprängladdningar.
Tändningen med stubin har en del nackdelar. I våta borrhål och vid skjutning
under vatten kan man riskera, att krutsträngen blir fördärvad, så att skottet ej går av.
Dessutom kan man vid tändning med stubin ej med säkerhet bringa två eller
flera laddningar att detonera på samma gång. I många fall använder man
sig med större fördel av elektrisk tändning. — De första elektriska
tänd-hattarna voro baserade på antändning medelst en elektrisk gnista,
framkallad av högspänd elektrisk ström. Denna tändaretyp har visat sig
opålitlig och användes numera ej. Fig. 506 visar konstruktionen av den vanligast
förekommande elektriska tändaren. Här åstadkommes tändningen av en
fin platinatråd a, som förbinder poltrådarna b. Genom en lågspänd
elektrisk ström kan platinatråden bringas till glödning, varvid den antänder
en tändsats c, bestående av bomullskrut, kaliumklorat e. d. Denna
tän-dareanordning är nedsatt i en vanlig tändhatt och fastgjuten med svavel
eller beck. — Det är av särskild vikt, att glödtråden dimensioneras så, att
den får ett lämpligt elektriskt motstånd. Skjutas flera skott på en gång,
måste nämligen glödtråden i de olika tändhattarna ha i det närmaste
samma motstånd. Det kan eljest lätt inträffa, att tändningen uteblir för
något av skotten.
Den beskrivna tändareanordningen kan även kombineras med en
kortare stubintråd till en s. k. tidtändare. På stubinens fria ända apteras
tändhatten på vanligt sätt. Om tvenne olika tidtändare tändas på samma gång, når
naturligtvis sticklågan fram fortare till tändhatten i den kortare stubinen än i den
längre. Genom att dimensionera längden på tidtändarnas stubiner på lämpligt sätt kan
man därför vid skjutning ay flera skott få dessa att detonera i en viss, önskad
ordningsföljd.
KRUT.
Vi komma nu över till de olika slagen av krut eller, som man även kallar dem,
drivmedlen.
Äldst är svartkrutet, men detta har alltmer undanträngts av de röksvaga, kemiska
kruten. Svartkrutet användes emellertid som tidigare sagts även för sprängningar, då man
avser att erhålla sprängstycken med stora, släta ytor, såsom vid stenhuggerierna. Dess
låga energikoncentration och detonationshastighet gör det lämpligt för detta ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
