Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Tändsticksindustrien. Av Einar von Feilitzen - Historisk utveckling av elddonen - Kemiska, elektriska och pneumatiska elddon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORISK UTVECKLING AV ELDDONEN.
811
före Kristi födelse, varför man möjligen redan då kände till kemiska metoder för eldens
framställning.
Den i historien omtalade »grekiska elden» var något analogt med de brinnande
raketerna, och dess framställning förutsatte en viss kunskap om de ämnen, med vilka
eld kunde åstadkommas. Den grekiska elden uppfanns av Kallinikos från Heliopolis
i 7:e århundradet e. Kr. och bestod av en vätska, vars sammansättning vi ej känna
till. Dess huvudbeståndsdelar torde emellertid ha utgjorts av
beck, svavel och nafta. Enligt historien användes elden år
678 av grekerna vid försvaret av Konstantinopel mot
sara-cenernas flotta samt sedermera under medeltiden. Elden
utkastades genom kopparrör från de grekiska fartygens sidor
mot fiendens skepp, vilka genast fattade eld och nedbrunno.
Även pilar, doppade i den farliga vätskan, kunde överföra
olden på längre avstånd. Vätskan antändes i samma ögonblick,
den utsattes för luftens inverkan, och den kunde enligt
historieskrivares utsago endast släckas med ättika eller kvävas
medelst sand.
Säkerligen har man ganska tidigt använt krutblandningar
för att på kemisk väg göra upp eld, men något kemiskt
elddon, baserat på krut- eller raketblandningar, kom, såvitt man
vet, aldrig att tillverkas.
Det var först sedan många egendomliga elddon sett dagen,
som kemiska tändstickor uppfunnos. Für Stenbergs vätgaselddon
av år 1773 är en sådan apparat, och dess användning grundar
sig på vätgasens lättantändlighet. Vätgasen bildas vid en
järn-eller zinkbits nedsänkning i utspädd svavelsyra, och gasen
tändes medelst en elektrisk gnista. Elddon enligt denna
princip, men med olika anordningar för elektricitetens
framställning, kommo härefter i marknaden.
En förenkling och förbättring av Fürstenbergs
vätgaselddon gjordes av Döbereiner 1823 eller 1824, sedan han
upptäckt platinasvampens förmåga att antända utströmmande
vätgas. I det av honom konstruerade elddonet har den
elektriska anordningen utbytts mot en platinasvamp.
Platinasvampens glödning förorsakas av det värme, som alstras vid
vätgasens absorption på platinasvampen. DÖbereiners elddon
(se fig. 527) bestod vanligen av ett glaskärl, innehållande en
syra, t. ex. utspädd svavelsyra eller klorvätesyra. Från kärlets lock nedhängde en
liten järnstång, i vars undre ända en zinkbit var fäst. Stången omgavs av en inre
gasklocka, som kunde sättas i förbindelse med yttre luften medelst en kran. När
kranen öppnades, trängde syran in i gasklockan och kom i beröring med zinkbiten, varvid
vätgas utvecklades. Denna utströmmade ur kranen i riktning mot platinasvampen
och antändes. Tändningsapparater med användning av platinasvamp förekomma även
i våra dagar, t. ex. vid automatiska gaständare, då det är den i lysgasen ingående
vätgasen, som åstadkommer svampens glödning. Döbereiners elddon voro i bruk ända
in på 1850-talet, men som de voro både dyrare och mindre transportabla än
flintelddonen, kunde de aldrig få någon vidsträcktare användning.
Fig. 527. Döbereiners
elddon. Copyright: Sir Isaac
Pitman & Sons Ltd.,London.
Fig. 528. Mollets pump.
Copyright: Sir Isaac
Pitman & Sons Ltd., London.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
