Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Tändsticksindustrien. Av Einar von Feilitzen - Historisk utveckling av elddonen - Kemiska, elektriska och pneumatiska elddon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORISK UTVECKLING AV ELDDONEN.
813
redan 1669 av droghandlaren Henning Brand i Hamburg, då han, såsom de flesta
alkemister den tiden, sökte framställa »de vises sten». Bergsvetenskapsmannen J. G.
Gahn påvisade år 1769, att den oorganiska beståndsdelen i ben utgjordes av
kalciumfosfat, och därefter utarbetade K. V. Scheele sin arbetsmetod för fabriksmässig
framställning av fosfor. Fosforns egenskap att lätt fatta eld vid gnidning observerade man
genast och utnyttjade den för praktiska ändamål, såsom många författare omtala
(Robert Boyle [1680], Pilatre de Roziers [1756—1785], Ingerhause [1780],
Alexander von Humboldt [1799], Hook m. fl.). Ingerhause använde fosforn för tändning
av en svavlad sticka på så sätt, att han med stickan tog upp en obetydlig kvantitet
vit fosfor ur en flaska, där fosforn förvarades under vatten, samt satte eld på svavlet
genom att gnida den fosforbelagda ändan av stickan mot något föremål. Även lär
fosfor hava använts av Peyla i Turin i s. k. turinljus.
Den viktigaste
förutsättningen för framställning av en
fosfortändsticka var alltså känd
redan 1669, och dock skulle det
dröja omkring 160 år, innan
fosfortändstickan verkligen
uppfanns. Enligt Le Journal de
FEmpire av den 20 Vendemaire
XIV (12 okt.) skulle försök att använda vit fosfor till elddon hava gjorts i Frankrike
redan år 1805. Dessa försök fortsattes 1809 och 1816 av Derepas och Derosne, men
utan tillfredsställande resultat.
Innan någon användbar fosforsticka framkommit, uppfanns i England de första
rep stickorna utan fosfor i någon form. Enligt engelska publikationer, bland andra
Bryant & Mays festskrift »The Centenary of the Friction Match» (1927), var det
Apotekaren John Walker i Stockton-on-Tees, som i april 1827 uppfann dessa stickor. Han
sålde dem under benämningen »friction lights», vilket direkt översatt skulle bliva
frik-tions-ljus, med andra ord repstickor eller strykstickor. Han kallade dem aldrig
»Con-greves», men väl hava de sedermera gått under detta namn både i Skandinavien och
Centraleuropa. Ej heller ville han kalla dem »Lucifers», som en del av hans vänner
rådde honom till. Det berättas nämligen om Walker, att
han avböjt förslaget, emedan namnet »Lucifer avsåge en
person, vars sällskap icke vore önskvärt». Såsom bevis för
Wal-kers prioritetsrätt anför »The Centenary» många fakta, bland
annat återgives ett blad ur hans försäljningsbok från 1827.
Walker hade tidigare, 1825—1827, sålt doppstickor av Chancels
typ och sedermera även en blandning av lika delar
kalium-klorat, svavelantimon och gummi, vilken blandning sannolikt
användes såsom sats till tändhattar.
John Walker haæ alltså äran av att hava uppfunnit de
allra första repstickorna, vilka äro föregångare till vår tids
tändstickor. Hans strykstickor (fig. 530) voro platta trästickor,
3 tum långa, i ena ändan försedda med en satsknopp,
innehållande klorsyrat kali, svavelantimon (spetsglans) och
gummi arabicum. Ursprungligen lär Walker hava använt
pappremsor i stället för trästickor, men senare funnit trä lämpligare.
Fig. 531. Bleckdosa till
Walkers repstickor.
Copyright: Miller Christy,
London.
Fig. 530. Walkers flata repstickor (»friction lights»).
Copyright: Miller Christy, London.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
