Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Slipmassefabrikationen. Av Erik Öman - Historik - Slipningens tekniska frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
860
SLIPM ASSEF ABRIKATIONEN.
slog metoden fullt igenom. Metoden blev nu känd i vida kretsar, och under de följande
fem åren fick Voith bygga ej mindre än 136 sliperier. I början hade man gjort aggregat
på endast 25 å 40 hkr, men så småningom gick man upp till enheter på ända till
100 hkr. I dag har man slipar på ända upp till 3 000 hkr:s förbrukning.
De första slipstolarna arbetade med slipstenen vertikal (axeln horisontell), och dessa
slipar kallades vertikalslipar. Senare gick man emellertid över till att lägga
slipstenen horisontellt (axeln vertikal). Dessa kallades horisontalslipar, men omkring år
1900 börjar man gå tillbaka till vertikalsliparna, och denna typ har alltsedan dess varit
den för härskande.
Under lång tid arbetade man med så stora vattenmängder — 500 kg på 1 kg
massa —, att temperaturen ej nämnvärt steg genom friktionsvärmet, men omkring år
1900 börjar man i Amerika utföra slipningen under användande av betydligt mindre
vattenmängd. Härvid minskade man vattenmängden alltmera, ända till c:a 50 kg pr
1 kg massa. Härigenom kom temperaturen att stiga avsevärt över det använda vattnets
temperatur, och på grund härav kallades detta förfarande varmslipmetoden till
skillnad från den tidigare, som kallades kallslipmetoden. Den producerade slipmassan
kallades och kallas alltjämt i överensstämmelse härmed »varmslip» resp, »kallslip». Till
varmslip brukar man räkna massa, som slipats vid temperatur liggande mellan 30°
och 80° C.
Samtidigt med att man övergick till varmslip, gjordes en hel del förbättringar på
slipapparaturen, och av särskilt stor vikt var härvid, att man slipade under högre presstryck,
än vad tidigare varit fallet.
Önskemålet att kunna göra vedpåfyllningen automatisk leder till nya
konstruktioner, nämligen magasinslipen år 1910 samt slutligen stetige Schleijer år 1922. Den
senare är en fullt kontinuerligt arbetande slipapparat.
Slipningens tekniska frågor.
Vid slipningens utförande uppstår en hel del frågor av teknisk natur, huvudsakligen
problem rörande hur detta förfarande skall utnyttjas i stordrift för att giva det bästa
resultatet. Alla dessa tekniska synpunkter äro föga varierande med de olika
apparatutförandena, och därför är det lämpligt att behandla dessa frågor i ett sammanhang före
beskrivningen av de olika slipapparaterna.
Tvär-, längd- och flatslipning. I fig. 577 visas schematiskt tvärslipningen, d. v. s.
slipning tvärs för fiberriktningen i veden. Av denna fig. framgår, att veden tryckes
med en kraft P mot den roterande stenen, som vattenbegjutes vid 1. Den fiber, som
avslites från veden, samlas i behållaren 2, varifrån fiberuppslamningen får avgå till
sorteringsapparaterna. Detta sätt att slipa använde Keller samt senare även Voith.
I fig. 578 visas längdslipningen schematiskt. Detta sätt att slipa användes på
1880-talet vid några fabriker men har icke fått något bestående värde. Fördelen med
detta slipsätt är, att fibrerna icke skäras tvärs av och därigenom förkortas utan slipas ut
ur veden. Massan blev visserligen mera långfibrig, men slipapparaten är svårare att
konstruera än vid tvärslipningen.
I fig. 579 visas schematiskt flatslipningen. Detta slipsätt föreslogs 1873, och
så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
