Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Sulfitcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Vedens behandling - Syraberedningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYRABEREDNINGEN.
909
ett stort antal cellulosafibrer, som avhuggas. Om man däremot gör lång flis, så sker
utlösningen långsammare, ty kokvätskan intränger i flisen från dennas båda snittytor.
Därför får man välja en medelväg, och vanligen har man 25 å 30 mm flislängd.
Efter huggningen sönderslås flisen i desintegrator för att därigenom sönderbryta
stora, sammanhängande stycken. Den sålunda erhållna flisen får nu gå genom flissåll
av något slag, varav man har roterande och skaksåll. Endast sådan flis, som passerat
flissållet och gått igenom dettas hål, användes för kokningen. På detta sätt bortsållas
alla kvistar. Dessa vill man icke ha med bland den prima fibern, ty kvistarna
upp-slutas icke under kokningen utan återfinnas efter slutat kok i tämligen oförändrad
form. Den flis, som nu sorterats på detta sätt, skall användas för kokningen.
Flisen lägges därför i behållare belägna ovanför kokarna.
Syraberedningen.
Svavel och svavelkis. Den syra, varmed kokningen skall utföras, är
kalcium-bisulfit med överskott av svavelsyrlighet. Den svavelsyrlighet, som erfordras härför,
erhålles genom att svavel eller svavelkis brännes i härför särskilt konstruerade ugnar.
Bränner man svavel, kommer man att på 1 vol. syre i luften få 1 vol. svavelsyrlighet, och
följaktligen skulle man kunna komma upp till högst 20.9 vol. % svavelsyrlighet. I
praktiken kommer man givetvis ej till så hög halt, men 15 å 16 vol. % kan man lätt uppnå.
En del av svavelsyrligheten oxideras emellertid vidare till S03, och detta blir förlust
av svavel. Ty när SO3 löses i vatten blir det svavelsyra, som alltså med kalken ger gips.
Oxidationen av svavelsyrlighet sker hastigast inom temperaturområdet 400° å 450°,
och i synnerhet går oxidationen fort, om det finnes kisaska närvarande, ty denna verkar
som kontaktsubstans. För att undvika denna oxidation så mycket som möjligt söker man
kyla gasen så fort som möjligt, varvid det är särskilt viktigt att temperaturområdet
350°—500° passeras på mycket kort tid.
Använder man svavelkis, så kommer en del av luftens syre att bindas vid kisens järn
till järnoxid enligt reaktionen
4 FeS2 + 11 O2 = 2 Fe2O3 + 8 SO2.
Av 11 volymer syre blir det alltså enligt denna reaktion endast 8 volymer
svavelsyrlighet. Vid en fullständig omsättning av luftens syre kommer 20.9 volymer syre att giva
15.2 volymer SO2 och 5.7 volymer syre bindes vid järnet. Gasvolymen minskas då från
100 till 94.3, och den maximala halten av SO2 skulle då bliva 16.1 vol. %. I praktiken
kommer man dock ej högre än till 9 å 11 vol. % SO2.
Under sulfitcellulosaindustriens tidigare skede använde man så gott som uteslutande
svavel, som brändes i plana förbränningsugnar. På den tiden var denna enkla
förbränningsugn den enda möjliga samt var f. ö. rätt lätt att göra även i mindre enheter. Senare gick
man vid sulfitfabrikerna, i synnerhet vid de stora, över till att använda svavelkis. Detta
berodde därpå, att kisugnarna då utexperimenterats, så att de voro lämpliga för denna
industri, samt vidare på att svavlet i kisen är betydligt billigare än i svavel. På senare
tid har emellertid en återgång till svavel blivit ganska vanlig inom sulfitindustrien. Detta
beror därpå, att man med svavel får högre halt SO2 i gasen och därmed även i syran,
än vad som är möjligt vid användande av kis. Frakterna spela härvid även en roll, ty
kisen håller vanligen endast 45 % svavel, och sedan får man kosta på återfrakt på
bränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
