Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Sulfitcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Historik - Vedens behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
908
SULFITCELLULOS AFABRIK ATIONEN.
tecknats av arbeten dels på förbättring av värmeekonomien, dels förbättring av
kvaliteten. Genom sulfitcellulosans användning till konstsilke, tillverkning av s. k.
konstsükemassa, har ett nytt avsättningsområde erhållits, varest kvalitetsfordringarna
dock äro betydligt större än i övriga fall.
Vedens behandling.
Vedens lagring. Den ved, som kommer till användning vid
sulfitcellulosatill-verkning, är gran. Fordringarna på vedkvalitet äro vid sulfitcellulosatillverkningen ganska
stora och betydligt större, än vad fallet är vid sulfatcellulosafabrikationen eller vid
slip-massetillverkningen. Veden barkas i skogen samt upplägges vid sulfitfabriken i vedgård
— varje sulfitfabrik har ett årslager av sulfitved. Vid den storlek, som sulfitfabrikerna
nu hava, blir det stora kvantiteter ved, som måste lagras i fabrikens omedelbara närhet,
och detta kräver avsevärt platsutrymme. Denna vedgård måste vidare vara så ordnad,
att all transport av ved till densamma samt uttag av ved till fabriken kan göras med
minsta möjliga arbetskraft. För detta ändamål har man numera allmänt s. k. kabelkranar,
med vilkas hjälp man kan överspänna stora områden. Veden upplägges i vedgården i
höga staplar, mellan vilka man har fria gator, och veden ligger i dessa staplar upplagd
med mellanlägg enligt olika system. Härigenom förenklas allt arbete i vedgården.
Vedens barkning. Veden barkas i skogen, då träden fällas, men fullkomligt
befriad från bark och bast är den likväl ej, då den kommer till vedgården, och f. ö. blir vedens
yta mörk, när den får ligga i luften. Därför måste man barka veden före användandet,
ty i annat fall skulle sulfitmassan bliva förorenad av mörka partiklar. Barkningen skedde
förr uteslutande för hand, men numera har man barkningsmaskiner av olika
konstruktioner. Genom barkningen lider veden en viss viktförlust, barkningsförlusten, som varierar
allt efter den noggrannhet, varmed man kräver, att barkningen skall vara utförd. Vanligen
är barkningsförlusten omkring 10 %. Barken användes som bränsle. Barkning med denna
förlust är utförd med knivar. I vissa fall utför man barkningen utan knivar enbart
genom att stockarna få gnida mot varandra. Härvid påspritsas vatten, och veden har
förut legat i vatten, så att bark och bast blivit uppmjukade. Sådana barkningsanordningar
äro t. ex. barktrummor. Vid barkning på detta senare sätt blir barkningsförlusten betydligt
mindre, än vad den är vid knivbarkning, samt håller sig vid omkring 3 %.
Barkningsförlusten är emellertid även beroende på vedens kvalitet och dimension — ju krokigare
och smalare ved, desto större blir förlusten.
Vedens huggning. Den barkade veden skall nu
huggas till flis. Detta tillgår på så sätt, att knivar få hugga
veden i c:a 30 mm längder, vilken huggning sker med
kni-varnas rörelseplan lutande mot stocken med viss vinkel. För
att giva knivarna nödig hastighet och huggkraft äro dessa
fastsatta på en hastigt roterande skiva. I fig. 601 visas detta
schematiskt. Stocken, som skall huggas, lägges i en ränna.
Man kan variera såväl flislängden som den vinkel,
huggvin-keln, varunder kniven skär trästocken. Det har en viss
betydelse, hur huggningen sker, ty göres flisen kort, blir det
Fig. 601. Vedens huggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
