Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åker och äng - Åkerjordens uppodling och grundförbättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
genom ett »öga», bildad av en trätrumma eller av en gång av flata stenar, avlämna vattnet
närmaste avlednings- eller avloppsdike. På grund av denna form på dikessystemen
pläga sugdiken även kallas grendiken och fångdiken stamdiken. Emedan dikesögonen
äro täckdikningens ömtåligaste del, inskränkes deras antal genom att göra dikessystemen
så stora som lämpligen kan ske, utan att vattenmassan i deras nedre delar blir för stor.
För att göra största möjliga verkan med minsta möjliga anläggningskostnad bör
dikningen utföras efter en noggrann plan grundad på beräkning av den vattenmängd,
som skall bortledas, samt markens lutning, vilken noga bestämmes genom avvägning och
angives med höjdkurvor på en dikningskarta. På denna inläggas dikena, de täckta, så att
de få ett så vitt möjligt jämnt fall, tillräckligt stort för att vattenströmmen skall hålla
ledningen öppen. På mark, som saknar lutning, så att man måste gräva sig till fall på
dikena, har man stor frihet i avseende på dessas anordning. Där marken lutar, har det varit
vanligt att lägga sugdikena, vars rör äro smalare och därför lättare tilltäppas av slam,
längs med markens starkaste lutning (ss. i system a i fig. 10) och fångdikena vid fältets nedre
Stångdike.
Rördike.
Stendike.
Fig. 11.
del parallellt med närmaste öppna dike eller i en svacka, om en sådan finnes. Då emellertid
härvid inträffar, att vattnet delvis rinner längs med lutningen mellan sugdikena, samt
dessa verka till större bredd och sålunda kunna läggas glesare, om de läggas tvärs för
lutningen, och tillika fångdikena, lagda längs med denna, få större förmåga att
bortföra den samlade vattenmängden, har man alltmera övergått till, att där ej särskilda skäl
däremot finnas, tillämpa den senare anordningen, betecknad tvärdränering, under det att
den förra kallas längsdränering (system b och c i fig. 10).
Som ledande fyllning i dikena ha stenar, ris och stänger allt mer undanträngts av
tegelrör, vilka giva större trygghet mot ledningens igenslamning och dessutom fordra
mindre grävningsarbete, då bottenbredden ej behöver göras större än rörens yttre diameter.
Stångdiken användas dock fortfarande vid avdikning av sank mark, där botten ständigt
håller sig våt, så att virket ej multnar, och särdeles där på platsen förefintligt klenare
virke kan användas. Tegelrörens dimensioner rättas efter vattenmängden och dikets fall,
men vanligen brukas D/j—2 tums rör till sugdiken och 2—3 tums till fångdiken.
Det har sedan den tid, då täckdikning med tegelrör började, varit vanligt att gräva
sugdikena minst 3 fot djupt med avståndet mellan dem mindre, ju mindre genomsläpplig
jorden var. I gällande svenska dikningslag är också det djup, till vilket deltagare i
dik-ningssamfällighet äger att fordra jordens torrläggning, 1,2 meter. På senaste tid ha dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
