Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åker och äng - Skörd - Växtföljd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKER OCH ÄNG. VÄXTFÖLJD.
59
de upplockas för hand, oftast med hjälp av en kortskaftad hacka. Likaså används vid
rotfruktsskörden betlyjtare och liknande redskap, som blott lossa rötterna. Därjämte
finnas fullständigare upptagningsmaskiner. En sådan är den år 1855 av engelsmannen
John Hansson först konstruerade potatisupptagningsmaskinen, vilken med en bill
luckrar jorden i plantraden och med ett genom utväxling från hjulaxeln drivet roterande
gaffelhjul uppkastar knölarna på markytan. För upptagning av rotfrukter finnas
maskiner, som avskära och lägga blasten åt sidan samt lossa rötterna och lägga dem ovanpå
ytan.
För sortering av potatis efter storleken finnas maskiner konstruerade som
sädes-sorterare men med grövre och glesare plan- eller cylindersåll.
Växtföljd.
I åkerbrukets barndom var det vanligt att år efter år så och skörda på de uppodlade
små åkerstyckena så länge, tills jorden var så utsugen och ogräsfylld, att hon ej längre
gav tillfredsställande skörd, cch då överflytta edlingen till ny mark, vars naturliga
fruktbarhet på samma sätt tillgcdcgjordes. Då erfarenheten lärt, att den sålunda utmattade
jorden småningom återvann växtkraft, om hon fick ligga utan gröda, blev det bruk att
periodiskt återkomma med odlingen till förut övergiven mark, varvid man genom
bränning av uppkommen skogväxt eller grästorv återgav jorden den växtnäring, som denna
växtlighet innehöll, d. v. s. gav jorden en askgödsling (se sid. 14 och 24).
Då nyodling i regel kräver mer arbete än att återupptaga odlingen på redan förut
odlad jord, blev det vanligt att även på ständig åker låta flera eller färre års vila, eller
träde, omväxla med jordens besåning och skörd. Under trädestiden användes åkern
blott så, att kreaturen fingo beta på den självvuxna ogräs växtligheten.
Ett dylikt bruk av jorden med flera års oavbruten sädesodling och därefter
följande flerårigt träde har undantagsvis fortfarit intill nutiden i enstaka trakter såsom
i efterblivna delar av Värmland och Dal, i närliggande delar av Norge samt i Jyllands
magra sandtrakter. Eljest blev det vanliga, att perioderna för såväl sädesodling som
träde förkortades, så att odling under 1 till flera år omväxlade med 1 års träde, varvid
jordens kraftåterhämtning, så långt möjligt var, understöddes genom gödsling.
Sålunda omtalar bibeln som den rådande odlingsföljden, att jorden vart 7:e år skulle vila,
men det vanligaste i hela Europa blev, att ett års träde återkom vartannat eller vart
tredje år. Det förra, kallat tvåskij tesbruk, förekom i den tidiga medeltiden i England
och i vissa delar av Europas kontinent norr om alperna, men undanträngdes allt mer
av tr eskif tesbruk, vanligen av träde, höstsäd och vårsäd, en växtföljd, som blev stadgad
på kungsgårdarna under Karl den stores tid, varför han — om än med orätt — plägar
angivas som upphovsman till denna växtföljd. I Sverige bibehölls tvåskiftesbruket i
de mellersta landskapen och på Gotland, under det att treskifte redan under medeltiden
var rådande i södra Sverige och fyrskifte blev vanligt i norra Sverige, där den knappa
tillgången på odlingsjprd och mindre odling av höstsäd, som krävde föregående träde,
torde ha hindrat användningen av två- och treskifte.
Den fortgående uppodlingen till åker, vilken mest skedde på ängarnas bekostnad,
samt därigenom minskad tillgång på vinterfoder föranledde övergång från de nämnda
»sädesbruken» till växtföljder, i vilka även fodervallar ingingo. Dylika sädes-vallbruk,
som. under 1700- och 1800-talen blevo allt allmännare, hade olika uppkomst. Sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
