Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Sädesväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKERVÄXTER. SÄDESVÄXTER.
61
ÅKERVÄXTER.
SÄ DESVÄXTER.
Säd upptog i äldre tid hela eller större delen av den odlade jorden, och om än under
de två senaste århundradena åkern börjat att i tilltagande omfattning användas till
odling av även andra växtslag, så intaga dock i allmänhet sädesväxterna, varmed förstås
växtarter, som odlas för användning av det mogna fröet (eller frukten) till
människo-och djurföda, större ytvidd än några andra grödor. I Europa intager säd i allmänhet
40—50 proc, och i Nordamerikas slättlandstrakter 60 proc, av åkern. I Sverige är
numera medeltalet omkring 45 proc.
Bland sädesväxterna intaga stråsädesslagen, vilka tillhöra gräsens
naturliga familj, i avseende på odlingens omfattning såväl som i betydelse för folknäringen
ojämförligt främsta rummet. Trindsädesslagen, som tillhöra
baljväxtfamiljen, Leguminosæ, odlas långt mindre men hava genom sin höga halt av äggvita i såväl
kärna som örtstånd stor betydelse som foder och intaga en särskild plats bland de
odlade vä xterna, i det att de genom samliv med i deras rötter levande bakterier, som binda
luftens fria kväve, ej blott äro tämligen oberoende av kvävegödsling utan även öka
jordens kvävehalt.
Utom växter tillhörande dessa båda familjer räknas blott en växtart, b o v e t e,
tillhörande syrefamiljen, Pdlygoneæ, till sädesväxterna.
Vete har hos alla kulturfolk hört till de äldsta cdlade växterna och är hos flertalet
av dem det förnämsta eller mest ansedda sädesslaget. Lämningar av vete haya
påträffats i förhistoriska fornlämningar från den yngre stenåldern, i Europa ända upp i
Skandinavien. I Indien odlades det vid tiden för ariernas invandring, i Egypten i fjärde och
i Kina åtminstone i tredje årtusendet före Kristus. I Amerika infördes det av
européerna.
Av vete finnes flera arter och underarter: vanligt vete, Triticum vulgäre,
varav finnes såväl borstbärande (f. aristatum) som borstlösa sorter (kavelvete, f. muticum);
tjockvete, T. turgidum; hårdvete, T. durum, polskt vete, T. polonicum,
samt s p ä 11, T. Spelta, med och utan borst, tvåkornvete, T. dicoccum och
enkorn vete, T. monococcum, de tre senare arterna skilda från de föregående
genom att agnskalen, liksom hos vanligt korn och havre, så hårt omsluta kornen, att
de ej lossna vid tröskningen. Av samtliga dessa vetets huvudformer, med undantag
av polskt vete, odlades redan i förhistorisk tid flera sorter i olika trakter. En- och
tvåkorn voro övervägande i södra Europas alptrakter, vanlig spält i de nedre
Donau-länderna, det till vanligt vete hörande kubbvetet samt hårdvete i främre orienten
samt vanligt vete i större delen av Europa liksom i Kina.
Vete anses liksom så många andra odlade växter och husdjur härstamma från
främre Asien, där ock en form av enkorn och en av tvåkorn påträffats vilda. Av
övriga vetesorter har däremot ingen påträffats vild, utan de anses hava uppkommit
genom variation av de förra under odlingen.
Av de nämnda veteformerna odlas i allmänhet övervägande vanligt vete, men
hårdvete i länder med torrt och hett sommarklimat såsom i Spanien, Nordafrika, Syd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
