Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Hö- och grönfoderväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
lagren genom gödsling, samt att jorden blir allt mer smittad av mikroorganismer, som
angripa klöverplantorna, såsom en rundmask (stjälkål) och parasitsvampar
(klöver-rötare, rotfiltsvamp, bladmögel m. fl.). Den senare orsaken anses numera vara den
väsentligaste. För att bibehålla jordens bördighet för klöver brukar man låta denna få
återkomma i växtföljden först efter 4—5 års mellantid.
Av övriga klöverarter omtalas vitklöver, Trijolium repens, tidigt såsom odlad i
norra Italien, där denna art alltjämt utgör en viktig del av bevattningsängarnas bestånd.
För övrigt ingår den vanligen i fröblandningen vid insådd av vallar, som äro avsedda
att betas, och utgör en viktig
beståndsdel i rationellt odlade
betesvallar.
Alsikeklöver,
Trifo-lium hybridum, benämnd efter
Alsike socken i Uppland och i
utlandet vanligen kallad svensk
klöver, förordades först till
odling av C. v. Linné och odlas
numera i de flesta länder i
blandade klöver-gräs-vallar,
särskilt på fuktig jord.
Blodklöver, T
rifo-lium incarnatum, är en ettårig
art, som åtminstone från det
16:e århundradet odlats i
Italien, vanligen som eftergröda
efter sädesskörden, men har
vunnit blott ringa användning
utanför Medelha vslän derna.
Av gigelsläktet, Lotus, har
den på torr mark allmänt
vildväxande käringgigeln,
L. corniculatus, och
sump-g i g e 1, L. uliginosus, fått nå-
gon användning som inblandning i fleråriga vallar, den förra under senare år särskilt i
Danmark i fall då rödklöverskördarna minskats genom stjälkål, vilken icke angriper gigeln.
Getväppling, Anthyllis vulneraria, som är rätt vanlig vildväxande på torr jord,
har också använts som inblandning i fodervallar på dylik jord, dock jämförelsevis
föga, då den går i stjälk först andra året och därefter till största delen går ut samt är
mindre begärlig som betes växt.
Lupiner, Lupinus, är ett baljväxtsläkte, varav några arter odlas på åker, andra
som prydnadsväxter i trädgårdar.
Såväl den gulblommiga lupinen, L. luteus, som antagligen även den vitblommiga, L.
albus, odlades redan av de gamla grekerna och romarna såväl till foder som för att
nedplöjd gödsla jorden. Sedermera har denna odling varit föga beaktad, tills den
återupptogs i Tyskland av K. v. Wulffen 1818. Sedan Albert Schultz på Lupitz på
Fig. 86. Vitklöver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
