Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Trädgårdsodling - Fruktodling - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSDJURSSKÖTSEL.
127
från de varma länderna införda arterna fordrade växthus, vilka från 17:e århundradet
blevo vanliga i lyxträdgårdar. Av de i odling tagna arterna lärde man sig att
fram-alstra nya former genom korsning.
Av uppfinningar på blomsterodlingens område må blott erinras om de i senare tid
funna metoderna för förskjutning av blomningstiden för inomhus odlade växter, såsom
genom förvaring med avkylning för att fördröja blomningen (»iskonvaljer») samt
förkortande av vintervilan genom behandling med eter (V. L. Johannsens metod 1897)
eller med acetylén eller nedsänkning i varmt vatten (Molisch’s metod 1909).
HUSDJURSSKÖTSEL.
De första spåren av tama djur gå — om man bortser från hunden — tillbaka till
den yngre stenåldern. Vid boplatser från detta tidsskede har man funnit ben av våra
nuvarande vanliga husdjur, så regelbundet och i sådan mängd, att de ej kunna antagas
vara lämningar av jaktbyte, vilket är än tydligare, då man, såsom vid de schweiziska
pålbyggnaderna, påträffat högar av djurens träck vid boplatserna.
Liksom de först odlade växterna ha de viktigaste husdjuren antagits härstamma
från Asien och därifrån ha införts till Europa. Det synes dock vara visst, att de särskilda
folken tämt de i deras land vilt levande djurslagen, särdeles som i de flesta fall de äldsta
fynden av husdjur i Europa närmare överensstämma med de där i äldre tid vilt
förekommande djurslagen än med de asiatiska.
Av de ursprungliga vilda djurtyperna hava i olika delar av jorden uppkommit skilda
variationer (raser) genom naturligt urval, i det att djur, vilkas egenskaper bäst passat för
ortens naturförhållande, blivit förhärskande. De sålunda uppkomna naturraserna
utmärka sig därför i allmänhet för stor härdighet och lämplighet för förhållandena i rasens
hemland. På ett mer framskridet kulturtillstånd ha djurägarna sökt att till avel
använda företrädesvis de djur, som visat största anlag att fylla de uppgifter, för vilka
djuren underhållits, och att bjuda djuren sådana förhållanden, som gynna utvecklingen
av dessa anlag, såsom en rikligare och lämplig föda och skydd mot ogynnsamma yttre
förhållanden. På detta sätt ha genom målmedvetet avelsurval och ändamålsenlig
utfodring och vård utbildats kulturraser. Denna »förädling» eller utveckling till att
bättre än naturraser fylla ett visst ändamål, kan hava gått i olika riktning, så att t. ex.
hästen förädlats till lätta ridhäst- eller tunga dragareraser, nötkreaturen till göd-,
mjölk-eller dragboskap o. s. v. Samtidigt med att djuren sålunda utvecklas ensidigt i en viss
riktning, minskas ofta deras härdighet, beroende därpå, att de undandragas det fria
livets stärkande inflytande och hållas under mer eller mindre onaturliga förhållanden.
Högt förädlade kulturraser ha väl undantagsvis bildats i långt tillbaka liggande tid,
så t. ex. den arabiska hästen och Syditaliens finulliga får redan i gamla tiden, men det
är dock först i nyare tid, som aveln målmedvetet inriktats på utbildandet av dylika
raser. Föregångslandet på detta område var England, där under 18:e och 19:e
århundradena grunden lades till ett flertal husdjursraser, som sedan spritts till övriga länder.
Avelsmetoder. Vid avel med syfte att förbättra djurstammen utväljas till
avels-djur sådana individer, som äga de största anlagen för de önskvärda egenskaperna, för
att dessa skola gå i arv till avkomman. Största vikt fästes härvid på handjuren, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
