Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
de kunna paras med ett flertal hondjur årligen och sålunda lämna sina anlag i arv åt
ett långt större antal avkomlingar än hondjuren. Tillika söker uppfödaren att genom
tillräcklig och lämplig föda samt efter ändamålet avpassad skötsel befordra
utvecklingen av de önskvärda anlagen. Vid aveln kunna två metoder användas: renavel och
korsning. Vid renavel paras djur av samma ras, stam (inavel) eller familj (familj
e-avel), t. o. m. de närmast besläktade t. ex. far med dotter (incestavel), varigenom vinnes
ökad konstans eller säkerhet i förärvningen, ju mer lika varandra i avseende på
ärftliga anlag föräldradjuren äro.
Vid korsning paras däremot djur av olika ras eller stammar med olika anlag,
vanligen så att handjur av i visst avseende bättre slag användas. Korsningen kan vara
»tillfällig» eller »övergående», då den sker blott i ett eller några få släktled, antingen för
att alstra bruksdjur (t. ex. göddjur) med båda de korsade stammarnas fördelaktiga
egenskaper eller för att förbättra en ras eller stam genom att tillföra den någon
egenskap, som det främmande handjuret äger, för att sedan övergå till renavel. »Genomförd»
korsning betecknar däremot, att man fortsätter att använda handjur av den bättre
rasen, tills stammen överförts till överensstämmelse med denna ras. Korsningen
framkallar alltid större växling i avkommans anlag, varför ock djuren i blandade raser, som
icke varit föremål för renavel, äro i hög grad olikartade och förärvningen av anlagen
växlande. Till ledning för avelsurvalet inom de särskilda raserna föras stamböcker,
genom vilka djurens härstamning från mer eller mindre framstående djur kan visas.
Tidigare användes företrädesvis korsning för kreatursstammarnas förbättring, i
det att man häri såg ett hastigt verkande medel att tillgodogöra den förbättring av
andra raser eller stammar, vilken redan vunnits. För denna avelsmetod hade man också
stöd i den bland natur vetenskapsmännen rådande uppfattningen, att korsning var
ägnad att framkalla ökad livskraft. Mot denna riktning förfäktades från 1840-talet av
tysken A. v. Weckherlin, och i de följande årtiondena av dansken V. Prosch m. fl.,
att likheten i egenskaper har den största betydelse för dessas förärvning, och att denna
konstans ökas med varje släktled fortsatt inavel. Under århundradets senare del vann
inavel, med renavel som mål, allt allmännare tillämpning, under det att korsning ansågs
ändamålsenlig huvudsakligen för frambringande av bruksdjur. Härvid visade
erfarenheten, att vissa individer äga särskilt stor förmåga att lämna sina anlag i arv åt
avkomman, vilket med en av H. v. Nathusius införd term betecknades som individualpotens.
Bed öm ningen av djurens avelsvärde grundades till en början huvudsakligen på
deras yttre (exteriör) i kroppsformer, färg m. m., vilken synpunkt har berättigande,
därför att det yttre kan sammanhänga med för djurets användning värdefulla
egenskaper, såsom benbyggnadens form för hästens snabbhet och dragförmåga, köttighet
för djurets anlag för gödning, juvrets storlek och form för mjölkavkastningsförmågan
o. s. v., liksom som tecken för huruvida djuret är av ren ras eller ej. Men häremot har
framhållits, att vid djurens värdering ett oberättigat avseende ej bör fästas vid yttre
tecken, som icke ha någon betydelse, såsom hornens olika böjning eller de vita ytornas
omfattning i förhållande till de rödas hos nötkreatur av Ayrshirerasen, och
oppositionen mot denna ensidighet har lett till att numera jämte och framför djurets exteriör
fästs avseende vid djurens rena härstamning från framstående föräldradjur samt
avkommans egenskaper och prestation.
Utfodringens mängd och art har stort inflytande på djurens kroppsutveckling och
i vilken mån deras anlag kunna göra sig gällande, men kan enligt nu gällande
uppfatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
