Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSDJURSSKÖTSEL.
129
ning icke, åtminstone under överskådlig tid, märkbart ändra dessa anlag. En fortsatt
eller tidtals återkommande svag fodring eller svält, såsom då djuren gå på svaga beten
eller få lida av foderbrist under vintern, vilket är vanligt vid en lågt stående kreatursskötsel,
medför svag tillväxt, ringa kroppsstorlek och obetydlig produktion, under det att denna
kan uppdrivas högre genom att djuren jämte det mer svårsmälta »grovfodret» (hö, halm
m. m.) få mycket av lättsmälta fodermedel, såsom rotfrukter och kraftfoder, vilket
senare uttryck betecknar näringsrika fodermedel såsom säd, kli, oljekakor, köttmjöl m. fl.
Utfodringen har förr i allmänhet varit svag, i det att man sökt att hålla så många
djur som möjligt för att kunna tillgodogöra betestillgången och i tanke, att
gödselmängden ökas med antalet djur. Under senare tid har däremot utfodringen blivit rikare; man
söker att avpassa antalet djur efter fodertillgången under såväl vinter som sommar och
har kommit till insikt om, att gödselns mängd och värde beror huvudsakligen av det
förtärda fodret, men ej av kreaturens antal. Utfodringen avpassas numera även efter
djurens behov för att lämna en tillfredsställande avkastning och produkter av fin kvalitet.
De första försöken att bestämma djurens näringsbehov och fodermedlens
näringsvärde gå tillbaka till förra delen av 1800-talet. Sedan »det rationella lantbrukets fader»,
Albrecht Thaer, infört uppskattning av olika fodermedels näringsvärde i hövärde,
beräknade A. v. Weckherlin djurens näringsbehov i hövärdeenheter (näringsvärdet av
1 7b ängshö) till 1/60 av djurens levande vikt för kroppens underhåll och lika mycket
för en medelgod produktion av kött och mjölk.
Efter att J. B. Boussingaült och J. v. Liebig i huvudsak utrett, att fodrets
närande beståndsdelar äro kolhydrat, fett och äggviteämnen, vilka ansågos hava olika
uppgift i näringsprocessen, övergavs hövärdeberäkningen för en beräkning av
näringsbehov och näringsvärde i mängderna av dessa särskilda ämnen, och uppställdes
fodrings-normer, angivande, huru mycket av dessa näringsämnen djuren behöva i förhållande
till sin levande vikt. Härvid fästes stort avseende vid näringsförhållandet, varmed
förstods mängdförhållandet mellan fett och kolhydrat (kvävefria beståndsdelar) å ena sidan
och protein (de kvävehaltiga äggviteartade ämnena) å den andra.
Mot århundradets slut skedde en väsentlig omstöpning av utfodringsläran. Det
visades, att alla tre de nämnda slagen kunna tjäna till alstring av kraft, värme och
kroppsfett, men endast äggviteartade ämnen till bildande av äggviteartade
kroppsbestånds-delar (kött, blod m. m.), och därjämte att de olika ämnenas värde för kraft- och
värmealstring samt fettbildning står i direkt förhållande till deras förbränningsvärde. Genom
fodringsförsök med göddjur utrönte Oskar Kellner de mängder av de olika
näringsämnena och av enskilda fodermedel, som vid gödning hade samma verkan som 1 kg
stärkelse, och skapade härigenom en enhet för foders näringsvärde, stärkelseenhet, vilken
även kunde beräknas på grund av fodermedlens genom analys funna innehåll av de
olika näringsämnena.
I de nordiska länderna skapades en annan dylik värdeenhet på grund av praktiska
fodringsförsök. Vid dessa, som på 1880-talet börjades av dansken N. J. Fjord och sedan
fortsatts av det danska Försökslaboratoriet, den svenska Centralanstalten för
jordbruksförsök och enskilda forskare i de nordiska länderna, fastställdes, huru mycket av
ett till försök valt fodermedel behövdes för att i den vanliga foderransonen ersätta en
viss mängd av ett annat fodermedel, utan att försöksdjurens kroppsvikt eller produktion
ändrades. På grund av resultaten av den vid denna tid hastigt spridda kontrollen över
mjölkkors foderförbrukning och mjölkavkastning samt av utfodringsförsök uppställde
svensken Nils Hansson nya fodringsnormer, uttryckta i dylika ersättningstal, varvid
9—270536. Uppfinningarnas bok. IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
