Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSDJURSSKÖTSEL.
133
engelskt blod. I Asiens stäpp- och bergstrakter blir den tatariska rasen mot öster mer
små vuxen och illa byggd och plägar särskiljas under beteckning mongolhäst.
Även i Nordamerika, där i övrigt allehanda europeiska raser finnas, har utbildats
en framstående travareras, i vilken ingår engelskt blod, men så utspätt, att rasen knappt
kan räknas som halvblod.
Av tyngre, s. k. kallblodiga hästar finnes ett flertal raser i de låglänta delarna
av Europa norr om Alperna, och dessa ha utvecklats till större grovlek, i den mån
jordbrukets stigande intensitet ökade behovet av grova dragare. Även på detta område ha
brittiska raser åtnjutit stort anseende. Bland dessa var the Sujjolk punch förr högt
skattad men har i senare tid fått stå tillbaka för Midland-landskapens lanthäst. Under
förra delen av 1800-talet utbildades denna till flera olika draghästtyper, bland dem den
kolossala »eleianthästenn, men har under senare tid förädlats till en enhetlig typ,
shire-hästen, vilken förhärskar som jordbrukets draghäst i England. I jämbredd med denna
märkes den skotska Clydesdale-hästen, som är något lättare än shirehästen, med längre
steg och mindre utpräglad låglandstyp.
Båda dessa raser ha vunnit stor spridning
även utom hemlandet.
Av franska kallblodiga raser tävla de
varandra numera mycket liknande
Bou-lonnais- och Percheran-rasema med de
nämnda engelska draghästslagen i storlek.
Lanthästen i nordöstra Frankrikes och
Belgiens bergstrakter har sedan gammalt
under namn av ardennerhästen åtnjutit
gott anseende. I Belgien har en enhetlig
ledning av aveln utbildat denna till en
framstående arbetshästras, som funnit
stor avsättning till andra länder, bl. a.
Sverige. Den räknas numera tillsammans med Belgiens låglands stora och »blöta»
brabantska häst som en ras, den belgiska draghästen, vilken sålunda omfattar hästar
av mycket olika grovlek. Samma hästslag förhärskar i den tyska Rhenpro vinsen.
Även av den ovan omtalade förhistoriska bergshästen finnas avkomlingar i de s. k.
ponyraser, som höra hemma i brittiska bergs- och hedtrakter, såsom de engelska
New-Forest,- Exmoor- och Dartmoor-, de skotska höglands- och Shetlands- och de irländska
Gonnemaraponyerna. Liksom de små islandshästarna användas de som klövjehästar,
som dragare vid mindre jordbruk och i stenkolsgruvor.
I Sverige synes efter i fornfynd påträffade benlämningar att döma såväl den grövre
låglandshästtypen som den lättare ariska bergshästen ha varit representerade. Under
historisk tid omtalas de inhemska hästarna vanligen som småvuxna »klippare», varför
behovet av större rid- och vagnshästar fylldes genom införsel, huvudsakligen av s. k.
»fri-siska» låglandshästar, av vilka åtskilliga stuteribesättningar höllos. Ännu i förra delen
av 1800-talet voro lanthästarna i Sverige dels medelstora, simpla draghästar, dels på
Gotland och Öland småvuxna ponyer. Av dessa senare har sedan den öländska
kungs-hästen alldeles gått ut och Gotlandsrussen så avtagit i antal, att den numera saknar all
ekonomisk betydelse. Till förbättring av den övriga lanthäststammen i södra och
mellersta Sverige ha ett flertal utländska raser prövats, men utan varaktig framgång, tills
man i den från 1870-talet införda belgiska ardennerhästen fann en ras, vilken såväl ren
Fig. 123. Ardennerhäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
