Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
Bland mer bemärkta europeiska raser eller rasgrupper må i övrigt blott följande
nämnas.
Nordeuropeisk låglandsboskap omfattar ett antal varandra närstående lokala
raser, bland vilka de holländska och ostjrisiska äro mest ansedda, varför de ock införts i
åtskilliga länder, framför allt i Förenta staterna, där de kallas Holstein-Friesian cattle,
och i Sverige. De äro mjölkrika; 5 Q00—6 000 kg mjölk om året är icke ovanligt, men
mjölken har i allmänhet låg fetthalt, ofta under 3 proc. De äro, särskilt där
fodertillgången är riklig, storvuxna, med starkt utvecklad bakdel, sluttande kors och hela
kroppsbyggnaden kantig. Färgen är mest svartbrokig, men även röd- eller gråskäckiga stammar
förekomma.
Av tyska raser äro den små vuxna mörkröda angler- och den rödvita slesvigska rasen
av intresse, därför att de använts som förädlingsmaterial vid bildandet av Danmarks
berömda mjölkboskapsras.
Alpboskapen har sedan gammalt varit känd för mjölkrikedom med hög fetthalt
i mjölken och som framstående drag- och slaktboskap, varför införsel av den alltjämt
ägt rum till angränsande länder. Bland hithörande raser är den storvuxna,
röd-gul-fläckiga schweiziska Simmenthalrasen (rotbuntes Fleckviéh) mest berömd och är numera
allmän även i sydvästra Tyskland. Den andra huvudgruppen av alpboskap i Schweiz
och angränsande delar av Tyskland, vanligen kallad brun boskap, med ljusare eller
mörkare gråbrun färg, har även införts i andra länder, bl. a. till Sverige från Allgau, men
har icke kunnat bestå i tävlan med övriga här använda slag.
En rasgrupp, som i flera lokalraser är spridd i Sydryssland och nedre Donauländerna
till Ungerns slättland, den östeuropeiska stäppboskapen, är utmärkt genom storvuxenhet,
väldiga horn, högbenthet och grå »ökenfärg», som väl överensstämmer med stäppens
färgton. Denna primitiva naturras, vars mjölkmängd ej överstiger kalvens behov, är
utmärkt som dragdjur och lämnar väl i förhållande till sin storlek lågt slaktutbyte men
utföres västerut som slaktboskap, vilket medfört en stor fara för kreaturspest, vilken
ständigt förekommer i Sydryssland och angränsande delar av Asien.
I den skandinaviska norden och Finland fanns ett flertal lokala slag eller raser, dels
behornade av uroxe- och den korthornade typen, dels särskilt i de nordliga landsdelarna
hornlösa, men dessa senare dock till stor del med mer eller mindre utbildade horn och
med den hornlösa boskapens rastecken i övrigt olika mycket framträdande. Samtliga
dessa slag av boskap voro små vuxna och mjölkfattiga, i 16:e till 18:e århundradena var i
Sverige 3 lispund (25.5 kg) smör, motsvarande 180 kannor eller 450 liter mjölk, den vanliga
årsavkastningen av en ko och slaktvikten av en ko 5—7 lispund (43—50 kg). För
förbättring av kreatursstammen började i 16:e århundradet införsel av djur av
främmande, bättre raser, företrädesvis holländsk och nordtysk låglandsboskap, och i förra delen
av det 19:e århundradet kommo härtill schweiziska och i synnerhet brittiska raser, främst
korthorn och ayrshireras. Emellertid vände sig, som ovan nämnts, den allmänna
meningen i senare delen av århundradet från korsnings- till renavel, men denna förändring
genomfördes något olika i de olika länderna.
I Danmark hade till den på öarna förhärskande rödbrokiga boskapens
förädling från 1840-talet använts huvudsakligen den närsläktade holsteinska och slesvigska,
särdeles angler-r^en, och man övergick snart till att med urval av mjölkrika djur
bedriva uteslutande renavel inom denna redan ganska likartade blandning. Före
århundradets slut hade den härav bildade röda danska mjölkboskapen nått stor likformighet i det
yttre och hög mjölkavkastning. Denna ras har sedan varit så gott som enarådande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
