Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14’2
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
Lämningar av får, som påträffats i Europa i diluviala jordlager och i sydeuropeiska
stenåldersgrottor, synas närmast överensstämma med mufflon. De äldsta fynden av
lämningar av otvivelaktigt tama får, gjorda vid boplatser norr om Alperna och
härrörande från den yngre stenåldern och från bronsåldern, tillhöra ett småvuxet slag
med getliknande huvud, horn och kort svans, vilket slag betecknats som torvfår
och anses fortleva i den schweiziska bündnerrasen. I något yngre bronsåldersfynd ha
lämningar påträffats av ett större, hornlöst slag, kallat bronsfåret, vilket anses vara
ursprunget till den nordeuropeiska marskrasen. Ytterligare ha i södra Europa påträffats
ben av ett fårslag med grova horn, påminnande om den nutida merinorasen. De bilder
av får, som finnas på gamla assyriska skulpturer, erinra om de i västra Asien
förhärskande fettsvans- och fettstus s-raserna. De nutida fårraserna synas sålunda härstamma
från ett flertal vilda eller i förhistorisk tid tama arter och varieteter.
Fårskötseln omtalas i olika folkslags äldsta skriftliga urkunder som en huvudsaklig
del av lantmannens värv, viktig genom sin avkastning av offerdjur, kött, ull och mjölk.
Hos romarna blevo fåren de husdjur, genom vilka avkastning togs från storgodsens
vidsträckta betesmarker. De hade flera olika slag, skilda genom ullens finlek och färg
(vit, grå, svart, gul, röd, brun). Det finaste slaget, det tarentinska, skyddades på betet
genom ett täcke, ullen kammades, ingneds med olja och klipptes 2 gånger årligen.
Spaniens får hade redan under det romerska väldets tid stort anseende, och deras
ull utvecklades sedan under morernas tid till en finhet och krusighet som gjorde denna
ras, merinos, framför andra berömd, och särdeles gällde detta merinos transhumantes,
d. v. s. de hjordar, som efter årstiderna drevos till olika betesmarker, om sommaren till
bergen och för vintern till det södra slättlandet för att ständigt njuta av gott bete och
lagom värme. Spanjorerna upprätthöllo länge avundsjukt ett förbud att utföra
avels-djur av merinorasen, men år 1726 lyckades det svensken Jonas Alström (sid. 86) att
få tillstånd att utföra en hjord, och sedan följde upprepade exporter till Tyskland och
Österrike, och slutligen bortförde fransmännen under den napoleonska tiden massor av
djur till Frankrike.
Härigenom grundades merinoavel i många länder och åtnjöt ett par årtionden in på
1800-talet det högsta anseende. I Tyskland, särskilt i Schlesien och Sachsen,
utvecklades rasen till en grad av finhet hos ullen, som överträffade t. o. m. den bästa spanska,
men samtidigt till en späd, köttfattig och högbent kroppsbyggnad. Detta överförädlade
s. k. élektoralslag (av elector = kurfurste) blev till en tid förnämsta förädlingsmaterialet
för den fina fåra vein i Europa. I Österrike hade införts djur av en stam, kallad negretti,
vilken var utmärkt av köttigare kropp, kortare ben och tätare ull.
I Frankrike inrättades ett stort antal statsschäferier av merinofår under republikens
och kejsardömets tid, avelsbaggar utstationerades och a vein kontrollerades, och även
här utvecklades ullen till stor finhet, under det att djuren samtidigt blevo tunna och
ull fattiga. År 1828 framträdde vid ett schäferi, Mauchamp, en variation av ulltypen,
glatt, silkesglänsande i st. f. finkrusig. Denna rastyp förökades och var på sin tid mycket
berömd men har senare gått ut.
Emellertid inträdde ett omslag i värderingen av ullen, i det att tyg av lång kamull
blevo moderna, och då tillika fin ull av hög kvalitet började införas till lågt pris från
Kaplandet och Australien, där merinofåren funnit gynnsamma klimatförhållanden, följde
ett starkt prisfall på den fina ullen. Det blev nu mer lönande att hålla raser, som
lämnade mera både kött och ull och den senare genom sin längd passande för kamning.
I England hade man förädlat de inhemska lantraserna till större köttighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
